Risk för granbarkborreskador
Granbarkborren är en naturlig del av granskogens ekosystem. Den förökar sig framför allt i nyligen döda eller kraftigt försvagade granar, men när populationen blir stor kan många barkborrar tillsammans övervinna även levande granars försvar. Färska vindfällen erbjuder särskilt bra förutsättningar för förökning. Efter en storm kan därför stora mängder lämpligt yngelmaterial bidra till att populationen snabbt ökar. Om många granar samtidigt är försvagade, exempelvis av torka, ökar risken ytterligare.
Från trädets försvar till praktisk riskbedömning
En levande gran kan försvara sig mot granbarkborren med bland annat kåda och kemiska försvarsreaktioner. Försvarets styrka varierar dock med både vattenförhållanden och tidpunkt under växtsäsongen. I Skogforsks fältförsök har hundratals granar på försöksytor i södra och mellersta Sverige följts för att undersöka hur bland annat markfuktighet, torka och årstid påverkar trädens försvar. Resultaten ger kunskap som kan användas för att bättre förstå när granen är som mest sårbar och när risken för angrepp är större.
En rad om resultaten
Vindfällen kan ge populationen fart
Vindfällda granar är attraktiva för granbarkborren eftersom träden har ett kraftigt nedsatt försvar samtidigt som innerbarken erbjuder bra förutsättningar för larvernas utveckling. Men för skogsbruket är frågan inte bara om vindfällen innebär en risk utan också vilka vindfällen som behöver prioriteras.
Stora koncentrationer av vindfällen kan hanteras med det ordinarie maskinsystemet. Spridda träd är svårare och dyrare att hitta och upparbeta. Kunskap om var risken är störst kan därför hjälpa till att prioritera insatser.
Skogsmaskinen och markfuktighetskartor som forskningsverktyg
Moderna skördare registrerar stora mängder information om träden som avverkas. Skogforsk har använt sådan skördardata tillsammans med digitala markfuktighetskartor för att undersöka var granbarkborreskadade träd förekommer.
Studien omfattade data från omkring 440 virkesordrar i östra Småland och avverkningar utförda under flera år. Eftersom materialet kommer från maskiner i ordinarie produktion går det att studera skador över betydligt större områden än i traditionella fältförsök.
Analyserna visar att markfuktigheten har betydelse för risken för granbarkborreangrepp. Digitala markfuktighetskartor kan därför bli ett praktiskt verktyg för att identifiera områden där risken är förhöjd. I stället för att inventera stora skogsområden lika intensivt kan sökandet koncentreras till platser där sannolikheten att hitta skador är större.
Genom att kombinera kunskap om väder, mark, skogstillstånd, vindfällen och tidigare skador går det däremot att successivt förbättra bedömningen av var risken är störst.
