Ny branschstandard för uppföljning av planteringar

Artikeln är en sammanfattning av rapporten Gemensam standard för uppföljning av planteringar

Syftet med projektet, ett samarbete mellan Skogforsk, Holmen, Sveaskog, SCA, Stora Enso, Billerud, Skogssällskapet, Norra Skog, Mellanskog och Södra, har varit att ta fram en standardiserad och statistiskt säkerställd uppföljningsmetod av antalet planterade plantor per ytenhet efter utförd plantering. Bland annat för att kunna samordna och förenkla utbildningen för de planteringsentreprenörer som idag arbetar åt flera olika uppdragsgivare. I projektet har förslag på förbättring av provyteutläggning och inventeringsmetodik tagits fram efter ingående diskussioner med både uppdragsgivare och planteringsentreprenörer. 

En central del i arbetet har varit att beräkna hur många provytor som behöver inventeras per ytenhet för att uppnå en viss nivå av statistisk säkerhet i bestämningen av antalet planterade plantor. Genom att utnyttja data från de omfattande inventeringar som utförts inom projektet Föryngringskollen har vi kunnat använda ett mycket stort dataunderlag för dessa beräkningar. 

Plantorna mäts ofta med olika syften och på olika ytenheter

I planteringsentreprenörernas egenuppföljningar följs plantorna normalt upp i ”nettoytans planteringsyta” det vill säga i den del av trakten som planterats (Figur 1). Syftet med egenkontroller är ofta att följa upp planteringskvalitet snarare än plantantal, och utläggen av provytor blir därför inte alltid spridda över hela föryngringstrakten. Även antalet cirkelprovytor per hektar som används vid egenuppföljningarna varierar stort mellan olika planteringsentreprenörer. 

I Föryngringskollen mäts plantantalet i stället i ”nettoytans föryngringsyta” dvs. hela den yta som planerats att föryngras, vilket kan resultera i ett lägre plantantal per hektar jämfört med mätningar i enbart planteringsytan då områden som lämnats till självföryngring (utan planterade plantor) kan komma med i provytorna (Figur 1). I Föryngringskollen valdes denna ytenhet eftersom det var omöjligt att veta exakt vilka ytor av nettoytans föryngringsyta som undantagits för självföryngring då det vanligtvis avgörs av plantörerna, oftast utifrån förutbestämda målnivåer för lövinblandning. 

Skillnader i vilka ytenheter som normalt mäts i entreprenörernas egenuppföljningar och Föryngringskollens inventeringar tillsammans med ett ibland subjektivt val av provytor i entreprenörernas egenuppföljningar utgör troligtvis en av grundorsakerna till de stora differenserna mellan ”förväntat” (plantantalen från egenuppföljningarna) och identifierat plantantal per hektar i Föryngringskollens inventeringar. 

Oavsett på vilken yta man väljer att mäta plantantalet är det viktigt att veta vilken ytenhet det rör sig om samt att ange hur stor andel av trakten som utgörs av den aktuella ytenheten. Inte minst för att kunna följa hur stor andel av nettoytans föryngringsyta som i slutändan blir planterad. Det är även avgörande att lägga ut provytorna helt objektivt (slumpmässigt) på den aktuella ytenheten för att kunna få ett korrekt mått på plantantalet för trakten i sin helhet.  

Figur 1. Illustration över bruttoyta, nettoyta, nettoytans föryngringsyta och nettoytans planteringsyta på en föryngringstrakt. För “nettoytans planteringsyta” exkluderas från nettoytan förutom detaljhänsyn/impedimentsfläckar/övrig ej planteringsbar yta även de områden som avses att föryngras med andra metoder än plantering exempelvis naturlig föryngring (gula fläckar i figuren).

Hur många provytor behövs?

I de statistiska analyserna utgick vi från antagandet att variationen i plantantal i Föryngringskollens provytor också beskriver den sanna variationen i plantantal för ett 1 hektar stort område (försöksområdet i Föryngringskollens inventeringar). Totalt ingick över 700 trakter och 5 000 provytor i analyserna. Behovet av antal inmätta provytor i bestämningen av plantantalet beräknades sedan för tre olika signifikansnivåer (±10, ±20 och ±30 procent) för tall och gran, och de olika regionerna (Norrland, Svealand och Götaland) separat. 

Resultaten visar att utöver faktorer på regional nivå är det framför allt två faktorer som påverkar behovet av antal inmätta provytor på traktnivå: rumslig plantfördelning och planttäthet.

1. Trakter med en ojämn plantfördelning eller trakter med flera tomma fläckar kräver fler inmätta provytor per hektar föryngringsyta än trakter med en mer jämn plantfördelning, för att uppnå samma signifikansnivå i bestämningen av plantantalet.
2. Högre genomsnittlig planttäthet ger generellt sett bättre precision jämfört med trakter med låg planttäthet som blir svårare att skatta tillförlitligt.

I de statistiska analyserna jämfördes även olika storlekar på provytorna: 10, 25 och 50 m². De större provytorna (50 m²) gav en betydligt mindre variation i plantantal eftersom antalet provytor helt utan plantor (nollytor) minskar avsevärt jämfört med de mindre provytorna. Således blev behovet av antalet inmätta provytor per hektar föryngringsyta betydligt lägre för de större provytorna (Figur 2).

Figur 2. Behov av antal inmätta provytor av 10, 25 och 50 m² storlek per hektar i nettoytans föryngringsyta för olika regioner och trädslag med ± 20 procent signifikansnivå. För 50 m² stora provytor behövdes betydligt färre provytor per hektar (ca 5 st.) jämfört med de mindre provytorna. Resultaten är baserat på Föryngringskollens data från 2023 och 2024. Trakter med blandade trädslag har filtrerats bort i analysen. Notera skillnader på skalan på y-axeln i de olika delfigurerna.

Förslag på modell för praktisk användning

För att kunna nyttja resultaten från ovanstående statistiska simuleringar på trakter större än 1 hektar behövde också sambandet mellan traktareal och behovet av antalet provytor per hektar redas ut. Eftersom försöksområdet i Föryngringskollens inventerade trakter alltid är 1 hektar stort kan inte traktstorlekens påverkan på variationen i plantantal beräknas utifrån Föryngringskollens databas. 

En generell statistisk metod som kan användas för att beskriva arealsberoendet är att beräkna antalet provytor proportionellt mot roten ur traktens areal: 

n_trakt = n₀ x √ (A),

där n₀ är det antal provytor som behövs för att nå en viss precision för en trakt med en 1 hektar stor föryngringsyta och A är storleken på hela traktens föryngringsyta i hektar och ntrakt är det totala antalet provytor på hela traktens föryngringsyta. Denna metod beskrevs troligen först av Matérn (1960) och har därefter blivit en accepterad metod att fånga upp arealsberoendet (Göran Ståhl pers. komm). Metoden ger en ganska bra sammanvägd bild på det genomsnittliga behovet av fler inmätta provytor efterhand som traktarealen ökar när flera trakter tas med i beräkningarna. 

Eftersom antalet plantor per hektar föryngringsyta var något större i Götaland jämfört med Svealand och Norrland var också behovet av antal provytor något lägre i denna region. Därför togs två olika funktioner för arealsberoendet fram, en för Götaland och en för Svealand + Norrland (Figur 3). 

Nedanstående förslag ska enbart ses som ett första steg i utvecklingen av en praktiskt tillämpbar modell för plantuppföljning. Fortfarande finns många frågetecken, bland annat kring hur mätnoggrannheten påverkas för olika provytestorlekar och olika fördelningar av plantor på trakterna. Flera initiativ till nya undersökningar har tagits bland de medverkande företagen och mycket kunskap kommer troligtvis att komma in under de kommande åren. 

Delfigur A.

Delfigur B.

Figur 12. Behov av antal inmätta provytor av 50 m² storlek för olika signifikansnivåer (±10, 20 och 30 procent) och traktstorlekar (arealenhet: nettoytans föryngringsyta) i Norrland och Svealand. Resultaten är baserat på Föryngringskollens data från 2023 och 2024. Delfigur A: region Norrland och Svealand, B: region Götaland.