Rätt och fel om törskate
Tidningen Skogen publicerade i nr 3 2016 artikeln "Svamp hotar tall i norr". Då artikeln väckte en rad frågor om skadesvampen törskate har här Skogforsks och SLU:s specialister Torgny Persson och Berit Samils samlat fakta i några punkter.
• Det finns inget som talar för att det bildats en ny aggressiv variant av törskatesvampen i de värst skadedrabbade områdena i Norrbotten och Västerbotten. Både den ej värdväxlande (Peridermium pini) och den värdväxlande (Cronartium flaccidum) törskatesvampen finns i området, men det är den värdväxlande formen som dominerar i de skadedrabbade tallföryngringarna.
• Det finns flera undersökningar som har visat att tallplanteringar på bördiga örtrika marker (typiska så kallade granmarker) drabbas hårdare än föryngringar på mer näringsfattiga lokaler.
• Det finns inga studier som har påvisat proveniensskillnader i törskateresistens. Att självföryngrade tallbestånd inte drabbas lika hårt som planteringar förklaras sannolikt av att självföryngringar normalt anläggs på mer näringsfattiga marker.
• Att det skulle finnas ett muterat plantmaterial med nedsatt motståndskraft i omlopp (publicerat i Tidningen Skogen nr 3 2016) avfärdas helt. Det är visat att tall har en genetisk variation i resistens mot törskatesvampen. Denna kunskap har använts vid urval av föräldrarträd till ett antal nordliga tallfröplantager som anlagts under de senaste åren. Träd med låg törskateresistens sorterades helt enkelt bort vid urvalet. Det har även genomförts uthuggning av ej resistenta träd i två äldre tallplantager för att efterföljande fröskördar skall bli mer resistenta. Eftersom törskateresistens är ärftligt betingad bör inte angripna levande träd användas som fröträd, naturvårdsträd eller utnyttjas vid kottplockning.
• Det finns studier som pekar på att det finns en skillnad i törskatesvampens angreppsfrekvens mellan olika år. Man vet idag inte varför angreppen generellt har ökat de senaste åren eller varför vissa år är mer skadedrabbade än andra men variation i regionala väderförhållanden skulle åtminstone kunna vara en del av förklaringen.
• Spridningen av sporer (så kallade aeciosporer) från den värdväxlande törskatesvampen från tall till alternativ värdväxt kan ske över stora avstånd (flera kilometer). Däremot är spridningen av sporer (så kallade basidiosporer) tillbaka från värdväxt till tall normalt begränsad till ett 10-tal meter och under gynnsamma vindförhållanden även längre sträckor. Därför är möjligheten för nya infektioner på tall begränsad till närområdet av en alternativ värdväxt. Det sker även en spridning av sporer (urediniosporer) från värdväxt till värdväxt, som även den kan ske över stora avstånd. I de skadedrabbade områdena fungerar sannolikt framförallt kovaller som alternativa värdväxter (släktet Melampyrum) där skogskovall tros vara den viktigaste arten, men även ängskovall infekteras. Sporspridningen från kovall till tall sker på hösten, normalt nattetid och gynnas av fuktig väderlek vid spridningstillfället. Med detta som bakgrund är det tveksamt om saneringsgallring har någon positiv effekt på skadebilden. Finns det kovall i beståndet kan örten infekteras av sporer som har färdats flera kilometer och som sedan i sin tur infekterar en närstående tall. Det kan till och med vara så att det ökade ljusinsläppet vid en gallring gynnar spridningen av kovall i det skadedrabbade beståndet. I de värst drabbade bestånden är det förmodligen bäst att hugga ner alla träd och börja om.