Är framtiden hyggesfri?

När skogen brukas med hyggesfria metoder tas virket fortfarande tillvara, samtidigt som den kan bjuda in till friluftsliv och bidra till att bevara biologisk mångfald. Så vilka hinder står i vägen för en framtid med färre hyggen?

Det visar sig att det finns många faktorer som kan hindra en bredare implementering av hyggesfria metoder. Det finns väldigt god kunskap om traditionellt trakthyggesbruk och vilka resultat det ger. Däremot är det betydligt mindre känt om vad som händer i skogar som sköts med hyggesfria metoder, och det kommer ta tid att bygga upp en liknande kunskapsbas. Dessutom når inte all kunskap som faktiskt finns om hyggesfria metoder fram till de som behöver den. En del fastnar i gamla vanor, det är lättare att göra ”som man alltid gjort” än att prova något nytt. En annan utmaning är att skogen förväntas leverera stora mängder råvara till industrin. Eftersom hyggesfria metoder bedöms mindre produktiva, kan de uppfattas som mindre lämpliga när virkesproduktion ses som ett överordnat mål. Detta skapar också osäkerheter kring lönsamheten, vilket bidrar till att hyggesfria metoder oftast motiveras utifrån andra värden, exempelvis sociala värden. Eftersom dessa värden inte finns på någon marknad kan det vara svårare att förmedla nyttan med hyggesfria metoder i jämförelse mot trakthyggesbruk, som har en tydlig ekonomisk förankring. Att skogarna så länge har skötts med de traditionella metoderna har också medfört att vi fått många homogena skogar, med avseende på trädslag och ålder. Det är svårt att byta skogsbruksmetod i dessa skogar, dels finns inte tillräcklig forskning kring hur man bäst gör det, dels finns en oro för att en sådan omställning kan leda till ökade risker för den kvarvarande skogen, exempelvis för stormfällning.

För att främja en bredare tillämpning av hyggesfria metoder menar många att det är viktigt att prioritera den typ av brukande i områden där det finns behov för att bevara eller utveckla värden utöver virkesproduktion, såsom rekreation och biologisk mångfald. En del menar att det är skogsägarna som behöver ta initiativet för att hyggesfria metoder ska få genomslag. Samtidigt är det viktigt att även de som arbetar i skogen, till exempel virkesköpare och rådgivare, har kunskap nog att kunna föreslå metoderna för skogsägarna. För att främja kunskapsöverföring om metoderna är det viktigt att kunskap byggs på och sammanställs och att ämnet fortsätter vara på agendan. Vissa främjande faktorer är också beroende av regional kontext. I Skåne verkar till exempel maskinförare besitta god kunskap om metoderna, vilket lokalt skulle kunna främja en bredare implementering.

Skogforsk driver inom projektet Adaptivt skogsbruk ett arbete för att stödja företag vid introduktionen av hyggesfria metoder. Ett första steg är att ute i skogen bjuda in lokala intressenter till dialog kring demonstrationsytor med hyggesfria varianter. Totalt har elva olika företag och organisationer drivit sådana lokala delprojekt. Denna studie tar avstamp i ett av dem – det delprojekt som drivits av Stiftelsen Skånska Landskap. Intervjuer har genomförts med deltagande aktörer för att identifiera hinder och möjliga vägar framåt. För att bredda bilden har även ytterligare intervjuer genomförts med exempelvis rådgivare och forskare. Syftet var att identifiera hinder för en bredare implementering av hyggesfria metoder, förstå hur dessa hinder kan hanteras samt belysa potentiellt främjande faktorer för implementering. 

Sammantaget tyder resultaten av studien på att hinder och potentiellt främjande faktorer sällan verkar var för sig. Tvärtom samspelar de på komplexa sätt – där exempelvis brist på kunskap, ekonomiska osäkerheter och etablerade normer påverkas av varandra. Detta understryker behovet av tvärvetenskaplig och samarbetsinriktad forskning som tar hänsyn till skogens många värden, både för den enskilde skogsägaren och för samhället i stort.