Gå till:

Bio-business – nu provtrycks de nya skogsaffärerna

Skogsägaren Martin Eneling i Sunne katar gamla tallar i anslutning till ett blivande biotopskydd.
Foto: Bitzer
Vår existens är beroende av fungerande ekosystem. Det finns inget företag som inte direkt eller indirekt påverkar den biologiska mångfalden. Men statens medel för att skydda naturen sinar medan behoven växer. Är privata finansiärer räddningen? Häng med, för nu går det fort!

Text: Elin Fries, Bitzer

– Är det okej att naturskyddet finansieras av privata intressen? Idén är provocerande för några. Men ute i världen finns redan sådana marknadslösningar, konstaterar Aleksandra Holmlund, som doktorerar vid SLU om nya finansieringsmodeller för en rikare biologisk mångfald.

Testa marknaden – och mäta effekterna

Hennes projekt Biokrediter går ut på att testa den nya marknaden i praktiken – och mäta effekterna. Näringslivet finansierar naturvårdsåtgärder, paketerade som biokrediter. Konceptet påminner om handeln med utsläppsrätter.

– Det behövs omfattande naturvårdande åtgärder för att vända den negativa utvecklingen, och det kräver stora resurser. I Sverige finansieras det mesta med skattemedel. Men när pengarna inte räcker måste man fundera över alternativen, fortsätter hon.

 

aleksandraholmlund.jpg

– Skogsägandet har stora potentialer. Även kolbindning och biodiversitet kan ingå i skogsägarnas kassaflöde, säger Aleksandra Holmlund, vd för Omorica AB (Nature Based Solutions) och doktorand vid SLU. Foto: privat

 

Biokrediterna är fortfarande på ritbordet, men Aleksandra Holmlund tar avstamp i hur biokrediternas storasyskon – kolkrediterna – växt fram.

– Lärdomen från den frivilliga kolkreditmarknaden är att man inledningsvis måste utveckla ett ramverk, för att få en bred acceptans kring vad som är en bra kredit. Det bör också finnas en vetenskaplig granskning av metoderna man använder, säger Aleksandra Holmlund.

Till skillnad från kolkreditmarknaden ger biokreditmarknaden en lokal påverkan. En annan skillnad är att det är enklare att mäta kolinbindning än att mäta biologisk mångfald. För Alexandra är förtroendet för marknaden och betalningsviljan knäckfrågorna för om det blir en marknad eller inte.

– En utmaning är hur man ska paketera åtgärden till en kredit som känns meningsfull att betala för. Om effekten blir för liten eller kostnaden för hög blir det ju ingen marknad, säger hon.

Ett huvudargument är att staten inte kan finansiera allt de vill skydda. Varför inte samarbeta med dem i första hand, dessutom med kvalitetssäkrade processer på plats?

– Det är naturligtvis viktigt att rätt åtgärder görs på rätt plats. Jag har bara tagit fram en metod. Det räcker inte för att en marknad ska uppstå, så det vore bra om Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen är med i processen att skapa en svensk standard.

Kan man inte få samma resultat om man sätter större tryck på befintliga system som FSC och PEFC?

– Jag tror det finns synergier. En biokredit är en produkt som går att sälja medan skogscertifieringarna garanterar det uthålliga skogsbruk som idag är en förutsättning för att sälja virke. Låt säga att man är FSC-certifierad men även vill skapa biokrediter på sin mark. Då kan det vara lämpligt att i samband med certifieringen även certifiera  biokrediterna.

– Börsnoterade bolag granskas ständigt av marknaden. Ännu behöver man inte redogöra för sina avtryck på den biologiska mångfalden – men det är på gång.

 

»Det behövs mycket naturvårdande åtgärder för att vända den negativa utvecklingen, och det kräver stora resurser.«
Aleksandra Holmlund

 

Från 2023 måste företagen enligt EU:s föreslagna taxonomiförordning rapportera sina biologiska fotavtryck. Många företag jobbar redan med sina utsläpp och trenden är att även påverkan på biologisk mångfald mäts. Det är betydligt svårare att minska den indirekta påverkan som sker i den del av företagens värdekedja som man inte själv äger eller kontrollerar. För de flesta företag är det här som det mesta av all påverkan sker. Därför vill man balansera upp sin påverkan med biokrediter.

– Sådana krav skulle alltså kunna öppna för att bidra till positiva nettoeffekter för den biologiska mångfalden, säger Aleksandra Holmlund.

Läs hela artikeln

LRF: Kanske ändå måste göras

LRF ser positivt på möjligheten för skogsägare att få betalt för sina naturvårdsinsatser. Men ett nytt EUförslag oroar. Gunnar Lindén på LRF ser biodiversitetskrediter som ett komplement till certifiering.

– Certifieringen är viktig, men den ersätter inte skogsägaren fullt ut. Alla skogsägare är inte certifierade, samtidigt tar vissa större hänsyn än de är certifierade för. Det finns också situationer där skogsägare inte kan bruka skogen, till exempel då skogen blir klassad som nyckelbiotop, säger han.

 

gunnarlinden.jpg

Gunnar Lindén, LRF. Foto: privat

 

Ser ni några risker för skogsägarna att teckna biodiversitetskrediter?

– Inte så länge det bygger på frivilliga avtal och att skogsbruket under det tidsbegränsade avtalet fortfarande klassas som ”pågående markanvändning”. Vi har en stark äganderätt i Sverige. Om staten sedan inte tillåter dig att bruka skogen ska du ersättas av staten, säger Gunnar Lindén.

Snarare ser Gunnar Lindén hinder på EU-nivå. EU-kommissionen har bland annat presenterat ett förslag till förordning om restaurering av natur. Ett av förslagets mål är att restaurera 20 procent av land och hav till 2030, och alla ekosystem i behov av restaurering till 2050.

– Biokreditmarknaden rör ofta samma typ av åtgärder som EUkommissionen nu föreslår ska bli lag. Det kommer inte finnas något intresse att köpa krediter för något som ändå måste genomföras enligt lag. Förordningsförslaget skulle därför i många avseenden omöjliggöra en marknadsbaserad modell för biodiversitetskrediter.