Betesskador

Bild: Märtha Wallgren, Skogforsk

Älg, rådjur och andra klövdjur orsakar varje år stora skador på unga träd i Sverige. Det påverkar trädens tillväxt och värde – och skapar utmaningar för skogsägare.

När man talar om betesskador i Sverige är det ofta underförstått att man menar klövviltsbete på något av våra barrträd. I praktiken innebär det ofta älgbete på unga tallar, rådjursbete på unga tall- eller granplantor eller barkgnag från kronhjort på medelålders granar. Naturligtvis betas också våra lövträd i hög grad av klövvilt, men eftersom dessa oftast tingar ett ringa ekonomiskt värde (givetvis undantaget kommersiellt odlade lövträd) brukar det betet inte benämnas som betesskador. I biologisk mening är dock allt bete en skada för ett träd, oavsett om det är barrträd eller lövträd och oavsett vilken del av trädet som betas. Förutom bete orsakat av klövvilt förekommer också bete av harar och smågnagare på både barr- och lövplantor.

Bete kan ha flera olika effekter på träden. Mest allvarligt är att träd kan dö av bete, något som oftast drabbar plantor, men även unga träd kan dö som en konsekvens av omfattande och upprepad betning. Vanligare är dock att bete resulterar i kvalitets- och tillväxtnedsättningar. Hos tall är topp- och sidoskottsbetningar de vanligaste typerna av bete. Toppskottsbetning ger ofta skador som sprötkvistar eller flerstammighet, vilket påverkar vedens kvalitativa egenskaper och minskar dess kommersiella värde. Sidoskottsbetning minskar den totala barrbiomassan hos tallen och därmed också tallens förmåga att fotosyntetisera och växa till. Ofta betas både topp- och sidoskott på samma tall, vilket då innebär att båda effekterna återfinns hos träden. Stambrott och barkgnag utgör andra former av bete som ofta har allvarliga effekter, men som är betydligt mindre vanligt förekommande i förhållande till topp- och sidoskottsbete.

För skogsägaren innebär klövviltsbete många gånger direkta ekonomiska kostnader och svårigheter att nå skogliga mål kopplade till virkesproduktion och trädslagsblandning. Arbete för att minska de negativa effekterna av omfattande bete från klövvilt inkluderar exempelvis reglering av viltstammarna genom jakt och anpassning av skogsskötseln för att minska riskerna för svåra betesskador. Forskningen som bedrivs inom ämnet syftar till att bland annat undersöka mekanismerna bakom betesskador samt kartlägga effekterna för enskilda träd såväl som i hela bestånd. Dessutom finns en drivkraft att förstå hur skogsbruket kan bedrivas för att öka möjligheterna att nå de skogliga målen givet ett rimligt betestryck i skogen.

Det finns direkta åtgärder som kan tas till för att förebygga betesskador eller minska risken för svåra betesskador:

Ståndortsanpassa. Det är viktigt att rätt trädslag sätts på rätt mark, både för att träden ska ha bra förutsättningar för tillväxt och för att en överanvändning av gran på bekostnad av tall innebär både minskning i tallfoder på landskapsnivå och senare under omloppstiden generellt mörkare skogar med mindre markfoder såsom bärris och lövuppslag.
Viltanpassad skogsskötsel. I de olika stegen från markberedning, föryngring och röjning till gallring och slutavverkning finns det olika strategier för att välja och utföra åtgärder med beaktande av risken för betesskador och därigenom förhoppningsvis minska betesskadenivåerna. Viltanpassad skogsskötsel torde ha bäst potential att fungera om den tillämpas brett över hela landskapet. Dock medför viltanpassad skogsskötsel ofta högre kostnader och lägre tillväxt hos huvudstammarna, så detta behöver avvägas mot dess nytta.
Foderskapande åtgärder. När man bereder foder för viltet genom särskilda åtgärder benämns detta foderskapande åtgärder. Det kan röra sig om att främja foderväxter inklusive träd inom beteshöjd i kantzoner längs vägar och vatten samt i kraftledningsgator, att så in lövträd på lämpliga ställen eller att anlägga viltåkrar. Foderskapande åtgärder medför också ökade kostnader, men kan koncentreras till marker utanför produktionsskogen.
Plantskydd. Små plantor och uppväxande blivande huvudstammar kan skyddas från betesskador med hjälp av olika viltskyddsmedel som appliceras på toppskotten. Metoden är dyr (behandlingen har bara effekt en vintersäsong, sedan växer ett nytt toppskott ut och behandlingen måste upprepas för fortsatt skydd) och den avskräckande effekten varierar.
Reglera viltstammarna. Tillsammans med ovan nämnda skogliga åtgärder är det viktigt att också reglera viltstammarnas storlek för att motverka betesskador. I Sverige förvaltas klövviltstammarna framför allt genom jakt, även om predation från rovdjur också spelar en roll för vissa arter och i vissa regioner. Även om älg står för merparten av betesskadorna på tall, bidrar alla klövviltsarterna till betestrycket och behöver därför förvaltas tillsammans.