Gå till:

Skogens vägar – utvinning, tillhörighet och förtvivlan

Erland Mårald, professor vid Umeå universitet
Foto: Elin Fries/Bitzer
Skogsbilvägar tenderar att ha en undanskymd plats i det offentliga rummet. Kanske oförtjänt, med tanke på alla känslor som skogsbilvägen orsakar.

Text och foto: Elin Fries 

 

Infrastruktur som skogsbilvägar tenderar att sjunka in i bakgrunden som något givet.

– Men skogsbilvägarna och deras anläggande inte bara är en teknisk frågasom angår skogsnäringen – de ingår i ett bredare politiskt och kulturellt sammanhang, säger Erland Mårald som tillsammans med Pär Eliasson vid Umeå universitet utforskat skogsbilvägarnas roll i samhället.

Sverige har i dag ett omfattande skogsbilvägsnät som är avgörande för skogsnäringens råvaruförsörjning. En vanlig uppfattning är att det var skogsnäringens behov som drev anläggandet av dessa vägar.

– Men de första skogsbilvägarna anlades snarare som åtgärder för att motverka den stora depressionen på 1930-talet. Även om flottningen innebar stora fasta kostnader och förlust av timmer på vägen, sågs vattenvägarna som den givna lösningen. Vägtransporter sågs snarare som ett komplement, säger Erland Mårald.

Under andra världskriget ökade veduttaget i Sverige på grund av bränslebristen, men eftersom detta togs från klenare träd med dålig flytförmåga ökade efterfrågan av skogsbilvägar.

– Skogsbolagens inledande tveksamhet berodde inte på ointresse, det krävdes bara att saker föll på plats. Framför allt samhällets utbyggnad och upprustning av det allmänna vägnätet och bärkraftiga broar för att klara tyngre transporter var nödvändig. Först i mitten av 50-talet kunde tyngre transporter färdas på länsvägarna. Här var Scania och Volvo viktiga påtryckare för att utveckla vägtransporterna, säger Erland Mårald.

Balansen skiftade även från flottning till vägtransporter på grund av den snabba utbyggnaden av vattenkraften och det mer mekaniserade skogsbruket från 1950-talet. Från att bara använts vid slutavverkning började skogsbilvägarna användas mera regelbundet.

Vägen ur isoleringen

Utbyggnaden av skogsbilvägnätet sågs som en väg till det moderna livet. Under 1950-talet brottades skogsbruket med arbetsbrist, och i jämförelse med tätorternas fasta helårjobb, moderna levnadsförhållanden och högre lön, framstod inte skogsbrukets säsongsboende i enklare kojor och baracker som lockande.

– I denna kontext blev skogsbilvägar, som möjliggjorde pendling, en åtgärd för att ge skogsarbetarna konkurrenskraftiga löner, årsanställningar och ett modernt familjeliv, säger Erland Mårald.

Samtidigt fick allt fler möjlighet att skaffa egen bil och skogsbilvägarna började användas för rekreation, bärplockning, jakt och fiske. Ett återkommande argument är att skogsbilvägarna borde ses som ”ett allmänt turistintresse”, underförstått att staten borde betala mer för utbyggnaden av vägarna.

Men nyttorna med skogsbilvägar hade ännu vidare samhälleliga betydelser, menar Erland.

– I ett reportage från 1961 framställs byn Sidskogen som den mest avsides byn i Järvsö kommun. I artikeln beskrivs hur en skogsbilväg till byn brutit ”isoleringen” och att en ny skola hade byggts för att hejda utflyttningen, vilket byborna var mycket stolta över.

Vägnätets framväxt innebar också en stor omställning för den samiska renskötseln med en övergång till fast boende och där allt färre renskötare kunde transportera, utfodra och övervaka renarna med hjälp av lastbil, bil och snöskoter.

– Även om vägbyggandet ofta beskrevs som en rationellt planerad infrastrukturell investering, var det också något som för många skapade ett hopp om ett bättre liv, säger Erland Mårald.

Första kritiken

Men allmänhetens inställning till skogsbilvägar som något skogligt vårdande och samhällsgagnande skulle under 70–80- talet bli allt mer ambivalent. Med miljöfrågans framväxt började vägarna framställas som ett hot mot orörda skogsområden, biodiversitet, estetik och ett sammanhållet landskap.

– Under 1980-talet startade en debatt om avverkning i markerna längs fjällkedjan där skogsbilvägar blev ett tydligt tecken för ambitionerna att avverka i dessa områden. Ett exempel på dåtidens tongångar är den välkände skogsdebattören Tommy Hammarströms text i Expressen 1984: ”Dessa skogsbilvägar som byggs med statliga bidrag fungerar ju som nycklar till orörda och tidigare ointressanta skogar. De sprider avverkningshotet till mycket större områden än vad avverkningskartorna visar.”

Under samma tid ökade också den oönskade användningen av skogsbilvägarna. Ända sedan vägarna började byggas rapporterades det regelbundet om att kriminella utnyttjade vägarna för att begå brott eller smita undan från rättvisan, som tjuvjakt, rutter för spritsmuggling, dumpning av skrotbilar och stöld av sällsynta ägg och rovfåglar.

– Med andra ord, vad som var undanskymda vägar för många, öppnade för andra möjliga vägar för mer ljusskygga aktiviteter, säger Erland Mårald.

Bom-raseriet

Som ett svar på nedskräpning, kommersiellt utnyttjande av annans mark, genomorganiserad bärplockning och annat satte allt fler skogsägare upp skyltar med texten ”Obehöriga äga ej tillträde”. Ibland med tillhörande bommar – med en efterföljande debatt om vem som har rätt till skogen. En debatt som pågår än i dag. Strategin att stänga skogsbilvägarna användes även av miljörörelsens sida för att rikta uppmärksamhet mot omstridda områden där skogsbolag planerade att göra större avverkningar av urskogsliknande gammelskog.

– En återkommande handling har varit att, av olika anledningar, spärra av vägarna för att uppmärksamma missförhållanden, hindra oönskade aktiviteter eller att protestera mot något. En tillbommad enskild väg är såväl en symbolisk som bokstavlig gräns för att exempelvis stävja missbruk av allemansrätten, försvara äganderätten, stoppa exploatering, hindra intrång eller bara visa att man kan kontrollera denna vägstump.

I dag är skogsbilvägens användningsområde större än någonsin tidigare, de behövs för virkestransporter, renskötsel, jakt och fiske, stugor, skoterkörning och bärplockning.

– Många av dessa användningar har kunnat samordnas utan större problem, medan andra skapar motsättningar eller krockar helt med varandra. För vissa står skogsbilvägar för framåtanda, gemenskap och stolthet, för andra för fulhet, upprördhet och förfall. Här finns en tydlig tidsdimension när användningar och värderingar uppstår, överlappar och omvandlas, säger Erland Mårald.