Få skador i täta tallungskogar

Om studien

Studiens syfte var att undersöka skadefrekvensen efter gallring i täta bestånd. Här ingick 14 täta talldominerade bestånd i Mellansverige där totalt 160 systematiskt utlagda provytor á 100 m² inventerats två till fyra år efter gallring.

På respektive provyta registrerades brösthöjdsdiameter och trädslag på alla stående träd, stubbdiameter och trädslag på avverkade träd, samt hur stor andel av provytan som låg inom stickväg.

Höjden registrerades på tre provträd per yta. Utöver det mättes höjden på ett övrehöjdsträd per yta. Skadorna delades upp i knäckta, lutande, liggande träd (samlas framöver under begreppet snö- och vindskador), skadade vid gallringen samt övriga skador.

Trädslagssammansättningen före gallring var 90 % tall, 7 % gran och 3 % övrigt. Grundytan i bestånden före åtgärd var mellan 17,4 och 28,8 m²/hektar. Gallringsstyrkan i åtgärden på beståndsnivå var mellan 23 och 37 % av grundytan, motsvarande mellan 4,1 och 9,3 m²/hektar.

Provytorna låg slumpvis utspridda i bestånden och bestod därmed i olika grad av stickvägar. I medeltal var 20 % av provytearealen stickväg och på en tredjedel av provytorna var det ingen stickväg.

Figur 1. De undersökta bestånden.

Resultat

I medeltal hade 0,86 % av stammarna skador från avverkning, 3,63 % skador orsakade av vind eller snö och 0,71 % skador som klassats som ”övrig skada”.

Diskussion

Alla typer av skador var starkt korrelerade med beståndet, dvs. om skador observerats på en provyta i ett bestånd var sannolikheten stor att det fanns skador även på andra provytor inom det beståndet. Den troligaste förklaringen till den ökade skadeförekomsten i dessa bestånd är lokala skillnader i väderlek under åren efter bränsleuttaget.

Det fanns också en svag korrelation mellan skadefrekvens och högre antal stammar per provyta (avverkningsskador) samt en antydan till samband mellan förekomsten av snö- och vindskador och en lägre grundytevägd diameter före gallringsåtgärden. Även för kategorin Övriga skador fanns ett sådant svagt samband.

Trots att beståndsregistren antydde att antalet stammar borde ha varit högt visade inventeringen att bestånden i medeltal endast hade 1 800–2 900 stammar per hektar innan gallring. Anledningen kan vara flera:

- utsökningen gjordes på registerdata före åtgärd.

- subjektiva bedömningar som tillsammans med självgallring efter senaste ajourhållningen resulterar i låg datakvalitet i registret.

- stubbar kan ha körts ner av maskinerna och därför missats vid inventeringen.

Med stöd i tidigare forskning förväntades samband mellan skadefrekvens och mängden tall i bestånden, mängden gran i bestånden, avståndet till stickväg , trädens avsmalning samt förhållandet mellan höjd och diameter på övrehöjdsträden. Inga av dessa samband återfanns i det studerade materialet. De relativt få skadorna gör det svårt att se tydliga mönster.

Den genomsnittliga frekvensen vind- och snöskador var knappt 4 %. Inventeringarna gjordes två till fyra år efter gallring, vilket lite förenklat kan uttryckas som att drygt en procent av stammarna i studien skadats av vind och snö årligen.

Slutsatser

Studiens tydligaste resultat är att skador främst förekom i vissa bestånd, vilket tyder på att lokala geografiska och klimatologiska variationer kan påverka skadefrekvensen mer än träd- och beståndsegenskaper.

Eftersom det totala antalet observerade skador var litet, kan få tydliga samband konstateras. Resultaten indikerar däremot att skadefrekvensen minskade med beståndets grundytevägda medeldiameter.