Vad krävs för att åkerier ska säga ja till elektrifiering?

Artikeln är en sammanfattning av resultat från studierna "Hur resonerar åkerier kring ellastbilar", "Decision factors and trade-offs in BET adoption: insights from Swedish forestry freight haulers"  och "Electrifying Heavy Transport: Haulage Owners’ Evaluative Dimensions and the Conditions for Workability"

Elektrifiering av tunga lastbilar är central för både skogsbrukets och transportsektorns hållbarhetsmål. Omställningen avgörs i hög grad av de åkerier som ska investera i fordonen. Det är deras vardag som behöver gå ihop med nya förutsättningar vad gäller laddning, kapitalbindning och arbetsmiljö. Därför har TREE-projektet i tre separata studier fokuserat på just åkeriernas perspektiv – vilka villkor som behöver vara uppfyllda och var det ofta tar stopp idag. 

Tillsammans visar de vilka kritiska pusselbitar som behöver vara på plats för att elektrifiering ska ses som ett rimligt val för den egna verksamheten: att produktiviteten upprätthålls, att laddningen går att bygga in i arbetsdagen och att det finns ett kommersiellt intresse från kundsidan. Materialet pekar mot att åkerier inte nödvändigtvis är skeptiska till elektrifiering. Tvärtom finns en tydlig nyfikenhet och positiva erfarenheter bland de som provat ellastbil. Däremot är åkerierna pragmatiska: det stora frågetecknet är inte tekniken i sig, utan hur den påverkar den dagliga verksamheten. 

Tre perspektiv på samma omställning

Studie 1 (Bygge m.fl. 2025) bygger på intervjuer med beslutsfattare i timmer- och flisåkerier, samt med förare som redan kör ellastbil i skoglig verksamhet. Den visar hur åkerier bedömer eldrift i den egna vardagen – där teknik, planering, investering och arbetsmiljö måste gå ihop samtidigt. Ett centralt resultat är att positiva erfarenheter av själva körningen kan samexistera med stor tvekan inför om eldrift faktiskt går att få att fungera i den egna verksamheten. Studien visar också att mer förutsägbara upplägg, såsom till exempel flisbilar mellan industrier, tydligare ses som möjliga första steg än rundvirkesflöden.

Studie 2 (Shenoy m.fl. 2026) tar ett systemperspektiv. Den visar att beslut om eldrift inte kan förstås genom att titta på kostnad, laddning eller teknik var för sig. I stället påverkar laddningstillgång, batteristorlek, nyttolast, produktivitet och lönsamhet varandra i ett större system av avvägningar. På så sätt framträder elektrifiering som en systemutmaning snarare än en rad separata problem. En särskilt intressant poäng är att studien lyfter föraroro kopplad till laddning och operativ stress som en viktig faktor i omställningen – något som tidigare sällan betonats.

Studie 3 (Fridner m.fl. 2026) fokuserar på hur åkeriägare bedömer möjligheten till elektrifiering i praktiken. Den visar att ägarnas resonemang är brett och kretsar kring inte mindre än åtta återkommande dimensioner: ekonomi, laddning, flöden, teknik, förare, service (inkl. säkerhetsdimensioner), hållbarhet och policy. Samtidigt är det tydligt att ekonomi och laddning väger tyngst medan hållbarhet och policy spelar betydligt mindre roll. Studien visar också att elektrifiering i praktiken prövas i två sammanflätade led: om produktiviteten i vardagen går att bevara, och om satsningen går att göra kommersiellt bärkraftig tillsammans med kunden.

Var för sig belyser studierna olika delar av samma omställning. Tillsammans ger de en mer heltäckande bild. Den första visar hur frågorna ser ut nära drift och vardag. Den andra visar hur olika faktorer hakar ihop och förstärker eller bromsar varandra över tid. Den tredje visar vad ägare faktiskt väger in när de ska avgöra om eldrift går att få att fungera i det egna företaget. Den samlade bilden flyttar fokus från den binära frågan om åkerier är positiva eller negativa till vad som faktiskt måste vara på plats för att de ska kunna säga ja.

Vad som avgör i praktiken

Gemensamt för alla tre studierna är att elektrifiering inte bedöms som en isolerad teknikfråga. Det centrala är om verksamheten fortfarande går att driva på ett rimligt sätt.

Tre villkor återkommer:

• Produktiviteten måste upprätthållas. För åkerier handlar produktivitet inte om ett abstrakt effektivitetsmått, utan om hur mycket transportarbete som hinns med under ett skift: lass per dag, väntetider, omloppstider, köer, omvägar och möjligheten att hantera störningar när dagen spricker. Diesel sätter fortfarande referensen för vad som upplevs som tillräcklig produktivitet och elektrifiering måste ligga tillräckligt nära för att kunna bära sig i en verksamhet med små marginaler. Därför upplevs mer förutsägbara flöden med passande stopp överlag som de mest lämpliga första stegen för elektrifiering.
• Laddningen måste fungera i arbetets rytm. Det viktiga är inte bara att laddning finns, utan att den kan ske utan att äta upp arbetsdagen – genom att byggas in i naturliga stopp, ske tillräckligt snabbt eller läggas där den stör skift så lite som möjligt. Detta hör ihop med ovan då laddning som kräver extra stopp, omvägar eller köer snabbt blir ett produktivitetsproblem. Den slår också mot arbetsmiljön. Mer styrd planering kan upplevas som en belastning, och osäker laddningstillgång kan skapa oro hos förare och öka den operativa stressen. Samtidigt beskrivs elektrifiering framförallt som något som kan förbättra arbetsmiljön. Överlag pekar de tre studierna åt samma håll: laddning måste fungera som en del av arbetet snarare än som ett extra moment utanför det.
• Kunden måste vilja göra affären möjlig. Inte heller ett tekniskt fungerande upplägg räcker om affären blir för sårbar. Inköpspris, restvärde, elpris, service, väntetider och eventuell nyttolastförlust måste gå att bära i företag med pressade marginaler. Här blir transportköparen central. Det handlar inte bara om betalningsvilja utan om hur avtal utformas, hur risk fördelas, hur långsiktiga relationerna är och vem som faktiskt tar kostnaden när produktivitet, laddning och nyttolast förändras. Det räcker inte att efterfråga fossilfria transporter på liknande villkor som innan utan kunden behöver aktivt bidra till att göra dem investeringsbara, exempelvis genom att värna om långsiktiga och djupa affärsrelationer med åkerierna. 

Tillsammans tecknar de tre studierna en bild där elektrifiering väcker nyfikenhet hos åkerierna men som samtidigt väger den mot en redan pressad vardag där utrymmet för felsteg och extra risk är litet. Det som avgör handlar mindre om tekniken i sig och mer om hur hela upplägget fungerar i praktiken. Det gör elektrifiering till en gemensam omställningsfråga, snarare än något som åkerierna ensamma kan bära.