Älgens bete på tall avslöjas i unik studie

Artikeln är en sammanfattning av examensarbetet Reell betad biomassa och barrmasseförlust hos tall orsakad av älg: en studie i Uppland

Älgens (Alces alces) diet består bland annat av unga tallar (Pinus sylvestris). Eftersom fotosyntesen som driver tallens tillväxt sker i barren, bromsar betning trädens volymtillväxt genom att de förlorar barrbiomassa. Tallar växer strukturerat med ett toppskott och sidoskott grupperade på tydliga grenvarv längs med stammen. Årstillväxten sker som ett nytt toppskott och nya sidoskott längst ut på varje grenvarv (Figur 1). Årsskotten varierar i storlek beroende på hur högt upp på stammen de växer vilket gör att mängden biomassa en tall förlorar därför beror på vilka skott som betas. Tidigare studier har visat att ett genomsnitt på 10–15 % av antalet sidoskott är en vanlig nivå av bete på tall i Sverige, men det saknas publicerade studier av fördelningen på betet inom tallarna och hur stor reell biomassaförlust det innebär för tallen. I det här kandidatarbetet visas för första gången i detalj hur älgar fördelar sitt bete över tallar av olika höjd och hur stor den reella betade biomassan blir givet andel betade sidoskott.

Figur 1. En talls struktur med toppskottet överst och sidoskotten på de olika grenvarven. De gula strecken visar exempel på årsskott. Bild: Märtha Wallgren (Redigering: Astrid Bornfeldt Persson)

Fördelning av bete på tallar studerades i norra Uppland

Studiens fältarbete utfördes i december 2024 och januari 2025. Totalt inventerades 180 betade tallar i nio unga tallbestånd inom Uppsala län (Figur 2) med relativt höga nivåer av betesskador enligt senaste årets Äbin (nationell Älgbetesinventering). För varje träd registrerades höjd samt antalet betade och obetade årsskott per grenvarv (Figur 1). Vidare uppmättes torrvikten av alla årsskott på nio obetade referenstallar hämtade i samma område. Utifrån dessa skapas sedan linjära regressionslinjer för vikterna hos toppskott och årsskotten på varje grenvarv, där den genomsnittliga torrvikten för skotten på de betade tallarna kunde räknas fram som en funktion av tallhöjden. Vikterna användes sedan för att estimera hur mycket biomassa som betats från de inventerade tallarna. 

Figur 2. Karta över studieområdet i norra Uppsala län med de nio inventerade bestånden utmärkta som röda punkter. I några fall ligger bestånden så nära varandra att punkterna överlappar på kartan.

Störst proportionell biomassaförlust för små tallar

Resultaten visade på en stor variation i betestryck på tall, även inom samma höjdspann. Hur mycket en specifik tall kommer att betas är därmed svårt att förutse. Ett generellt mönster var dock att en större mängd biomassa hämtades från större tallar än från mindre (Figur 3).

Figur 3. Estimerad genomsnittlig betad årsskottbiomassa per träd. Grenvarv 1, 2, 3 och så vidare räknas från toppen och nedåt på trädet.

En oväntat liten mängd årsskottsbiomassa inhämtades från tallar mellan 201 och 250 cm jämfört med övriga höjdklasser. Varför detta mönster har uppkommit går inte att svara på med säkerhet, men den här gruppen hade störst andel träd med buskformationer som kan skapas av hårt betestryck (Figur 4). Det innebär att tallarna blir glesare, men med fler många små skott på just grenvarven med buskformation, vilket kan göra att en lägre mängd biomassa är tillgänglig för bete. En annan möjlig orsak till att mönstret inte ser ut som förväntat kan vara att studien är baserad på relativt få träd per höjdklass, och att enstaka tallar därmed kan få stor påverkan på utfallet. 

Figur 4. Till vänster: kraftigt betad, buskig tall. Till höger: ej betade tallar. Foto: Astrid Bornfeldt Persson

Vidare visade studien att tallar får mindre andel av sin totala biomassa betad ju större de är (Figur 5).

Figur 5. Genomsnittlig andel betad årsskottbiomassa per träd. Grenvarv 1, 2, 3 och så vidare räknas från toppen och nedåt på trädet.

Mer biomassa betas från sidoskott än från toppskott

De inventerade tallarna hade överlag betydligt större förekomst av sidoskottsbetning än toppskottsbetning och mängden förlorad biomassa var högre från sidoskottsbetet än toppskottsbetet, förutom för tallar i den allra minsta höjdklassen 0–50 cm som hade ungefär lika delar.

Figur 6. En tall med många betade sidoskott. Foto: Astrid Bornfeldt Persson

Implementering

Vid skogsskötsel anpassad efter älgars betesmönster kan en effektiv åtgärd vara att skydda små plantor från bete. Detta eftersom sidoskottsbete innebär lägre proportionell barrmasseförlust för tallen men högre foderintag för älgen ju högre trädet är. En annan slutsats är att topsskottsbetning inte är ett särskilt bra mått på nivå av barrmasseförlust, eftersom skottutglesning till största del orsakas av sidoskottsbetning och variationen av sidoskottsbetning mellan tallar även inom samma höjdklass ofta är mycket stor.