logga
Line
På Skogforskdagarna i höstas berättade Line Djupström och Albin Larsson Ekström om studien på plats i Effaråsen.
Bild: Julio Gonzalez, Skogforsk
Keloved (silverved) bildas i tallar efter brand och är ett värdefullt substrat för vedlevande arter. I brukade skogar bildas sällan keloved, men den kan nyskapas artificiellt genom naturvårdsbränning.

Den här artikeln är en sammanfattning av en vetenskaplig artikel publicerad i Biological Conservation.

Skogforsk har, i samarbete med SLU, studerat vedlevande lavar och död ved i ett område som ligger tre mil väster om Mora och som ingår i projektet Effaråsen. Den gamla tallskogen i området har behandlats med olika skötselformer med varierande balans mellan brukande och naturhänsyn.  

Studien som beskrivs här är en uppföljning av en tidigare studie Skogens antikviteter viktiga för vedlevande lavar - Skogforsk där den första inventeringen gjordes 2014, följd av en återinventering 2021. I 24 bestånd dokumenterades vedlevande arter, vilken typ av död ved arterna förekom på, och genomförd beståndsbehandling.
Beståndsbehandlingarna i området utgörs av avverkning med 3–50 procent lämnad hänsyn, avverkning med 100 procent lämnad hänsyn, naturvårdsbränning med 50–100 procent hänsyn samt orörda kontrollbestånd. I de avverkade områdena har, huvudsakligen i hänsynsytorna, död ved nyskapats i form av högstubbar och fällda stammar. De avverkade ytorna har även markberetts.

Syftet med studien var att undersöka vilken effekt lämnad hänsyn har på bevarandet av arter och att ta reda på betydelsen av olika typer av död ved för lavsamhället, både vad gäller den nyskapade och den gamla veden. Kunskap om arters livsmiljöer, och hur de skapas genom hänsyn, är betydelsefullt för att kunna skapa förutsättningar för arter att överleva hyggesfasen.

Keloved viktig spridningskälla

Nästan alla arter som vi funnit i studien växer på keloved medan enbart en del växer på annan äldre, och nyskapad, död ved. Det betyder att annan typ av död ved inte bidrar till något som inte keloveden redan gör samt att keloveden förmodligen utgör en viktig spridningskälla för lavarter.

kelo_webb.jpg

Keloved. Foto: Albin Larsson Ekström


Samtidigt som keloveden hyser många arter totalt, så är det relativt få arter på varje enskilt substrat. Alltså finner vi en väldigt hög variation i artförekomster mellan enskilda kelosubstrat. Det här kan vara ett resultat av att den här typen av död ved huggits bort längre tillbaka i tiden, och att den keloved vi finner idag, enbart är en rest av det som en gång funnits. Därmed blir substraten väldigt känsliga för yttre störningar, då ett enskilt kelosubstrat kan hysa ett lokalt, unikt artsamhälle. Det här visar tydligt att dessa högkvalitativa substrat måste bevaras för att rödlistade arter, men också relativt vanliga arter, ska kunna bevaras.

Fortlever på död ved

Vi ser att åtgärder som markberedning och naturvårdsbränning, där den befintliga döda veden förstörts, har en stark negativ effekt för lavar medan avverkning har en neutral effekt så länge den befintliga döda veden bevaras. Det ska dock understrykas att lavar kan vara långsamma på att svara på miljöförändringar, och deras respons på ändrade ljusförhållanden genom avverkning kan släpa efter, vilket kan ge en utdöendeskuld (se föregående avsnitt).

Naturvårdsbränning visade sig, på kort sikt, ha en negativ effekt på lavar i vår studie. En anledning var troligen att mycket av den döda veden brann upp. Samtidigt är naturvårdsbränning avgörande för att på sikt skapa ny keloved. Därför bör naturvårdsbränning utföras på ett sätt som ger minskad risk för att viktig död ved brinner upp. Alternativt bör naturvårdsbränning fokuseras till områden som idag inte hyser stora mängder av högkvalitativ, död ved.

Om keloved

Bildandet av keloved, eller silverved, är en flerhundraårig process. När en tall får bli flera hundra år gammal samt överleva flera bränder, påverkas vedens kemi på ett unikt sätt. Den kemiska sammansättningen som bildas av trädets försvar, gör att nedbrytarsvampar inte kan bryta ned veden när trädet till slut dör. Detta gör att keloveden kan bestå i flera hundra år efter att trädet har dött. Idag bedöms nybildning av keloved vara ytterst begränsad i det skötta skogslandskapet.

kelostubb_webb.jpg

Nr 7-2024    Publicerad 2024-02-06 10:44

Kommentarer
Det finns ännu inga kommentarer på denna sida. Var först med att ge en kommmenter.
Kommentera
Skicka in
Kommentarer granskas innan publicering
Tack för din kommentar!
Vi granskar och publicerar din kommentar så snart som möjligt.
Tyvärr lyckades vi inte spara din kommentar.
Författare
Line Djupström
Bitr programchef
Albin Larsson Ekström
SLU