Redo för moteld?

TRE FRAMSTEG

1. Förbättrade beredskapsrutiner

– Efter den stora branden i Västmanland 2014 införde skogsbranschen riktlinjer för skogsbruk vid brandrisk. I fjol togs det fram riktlinjer för det skede av branden då räddningstjänsten avslutar sin insats och markägaren tar vid med efterbevakning, säger David Rönnblom som samordnar brandfrågor vid Holmen.

Och branschens nya rutiner gav resultat under torrsommaren 2018. Det menar MSB:s handläggare Jenny Sander.

– Vi tror att de bidrog till att en så låg andel av bränderna 2018 tändes av skogsmaskiner, säger hon. En annan lärdom från 2014 och 2018 var att den kommunala resursen blev överväldigad av arbetsbördan vid stora komplexa insatser – därför har räddningstjänsterna samlats under större regioner med enhetliga ledningssystem för effektivare samarbete och respons.

 

2. Flyg, helikoptrar och utrustning

– I dag har Sverige tillgång till fyra skopande flygplan samt tio helikoptrar. Under skogsbrandssäsongen placeras flygplan och helikoptrar i beredskap i olika delarav landet utifrån aktuell brandriskprognos för att snabbt kunna vara på plats , säger Jenny Sander. Räddningstjänsterna har byggt upp en vana att nyttja både flygplan och helikoptrar. Men minst lika viktiga är de andra resurserna som förstärkts: som materialdepåer och personal med särskild kompetens inom olika områden, till exempel kartstöd, ledningsstöd eller kommunikationslösningar.

Flera skogsföretag har också investerat mer i egen släckutrustning.

– Under sommaren 2018 hade vi flera bränder med eftersläckning samtidigt och vi blev begränsade av brist på släckutrustning. Sedan dess har Holmen investerat i mer materiel, framför allt med slang och pumpar, och även utbildat fler i de arbeten som följer efter att räddningstjänsten har avslutat sina insatser, säger David Rönnblom.

 

3. Internationellt stöd och samarbeten

– Sveriges deltagande i EU:s civilskyddsmekanism och rescEU– där man delar på till exempel flygresurser och har upparbetade rutiner för att snabbt kunna skicka hjälp till varandra – förstärker landets kapacitet att hantera stora bränder och bidrar till ökad resursdelning och samarbete, säger Jenny Sander.

 

TRE UTMANINGAR

1. Kompetens i skyddsavbränning saknas

– Skyddsavbränning har använts med gott resultat vid några tillfällen. Men kompetensen finns i dag framför allt hos länsstyrelser, Skogsstyrelsen och skogsföretag som sysslar med naturvårdsbränning. Om räddningstjänsten har den kompetensen beror till stor del på om det finns personer inom lokala räddningstjänsten som är särskilt intresserade av skogsbränder och har fått utveckla sina kunskaper, säger David Rönnblom.

 

2.Brist på kartmaterial

– Skogsbruket använder mer detaljerade kartor än räddningstjänsten och det finns fortfarande brister vad gäller tillgång till bra kartmaterial och uppdaterad lägesbild vid skogsbrand. Men arbete pågår, bland annat avslutar snart länsstyrelsen  utvecklingsprojektet BrandGIS, som jag tror redan bidragit till en bättre beredskap på kommunal och regional nivå, säger Jenny Sander.

3. Markägarnas egen beredskap behöver förbättras

– Markägare måste säkerställa att det finns tillräcklig utrustning och personresurser för eftersläckningsinsatser. Eftersläckning är alltid markägarens ansvar. Under 2018 återstartade många allvarliga bränder och växte sig mycket stora på
grund av bristande efterbevakning. Ibland lånas pumpar och slangar ut av räddningstjänsten, men vid ett ansträngt läge minskar de möjligheterna. Här bör markägarna ha en plan för beredskapen, säger Jenny Sander. Kanske kan  skogsägarföreningarna hjälpa till?