KELO – livsavgörande för många skogsarter

Keloved bildas i senvuxna, gamla tallar som har utsatts för många bränder eller andra skador som toppbrott eller blixtnedslag. Träden har försvarat sig med kåda vilket gör träet svårt att bryta ner för olika skadegörare. När träden dör kallas veden keloved och utan den riskerar flera rödlistade lavar att förlora sin enda naturliga livsmiljö. Det visar en ny studie från Effaråsen.

Forskare från Skogforsk och SLU inventerade all död ved i Effaråsens försöksytor och kategoriserade dem efter ålder och kvalitet. De undersökte sedan vilken typ av lavar som lever på de olika vedtyperna. Totalt hittades 27 olika lavarter. Sex av dem bedöms som nära hotade, enligt Artdatabankens rödlista.

Keloved avgörande

– Nästan alla arter som vi funnit i studien växer på keloved – bara några få arter växer på annan äldre – och nyskapad – död ved, konstaterar Albin Larsson Ekström som har gjort en del av sitt doktorandarbete i Effaråsen. De sällsynta arterna hittades bara på keloved, som uppenbarligen hyser en stor andel av det totala artsamhället. Den döda ved som skogsbruket skapar här bidrar alltså inte till något som inte keloveden
redan gör.

Samtidigt som keloveden hyser många arter totalt, är det relativt få arter på varje enskilt substrat – forskarna fann alltså en väldigt hög variation i artförekomster mellan enskilda kelosubstrat.

– Det här kan vara ett resultat av att den här typen av död ved skördats längre tillbaka i tiden, och att den keloved vi finner i dag enbart är en rest av det som en gång funnits. Det gör substraten väldigt känsliga för yttre störningar, då ett enskilt kelosubstrat kan hysa ett lokalt, unikt artsamhälle. Det här visar tydligt att dessa högkvalitativa substrat måste skyddas för att rödlistade arter, men också relativt vanliga arter, ska kunna bevaras.

Värna den keloved som finns …

Ett stort problem är att keloveden minskar i skogslandskapet, samtidigt som den tar flera hundra år att återbilda. Studier vid Effaråsen visar att en betydande del av den döda veden i bestånden skadas vid drivning och markberedning. Med bättre planering går det till viss del att undvika, till exempel genom att trädgrupper lämnas runt torrakor och lågor (se artikel i Vision nr 1/2017).

– Keloveden måste värnas i alla steg av skogsbruket – vi vet att den förstörs och bryts ned om den körs över vid avverkning, markberedning och gallring, säger Albin Larsson Ekström. Avverkning verkar ha en neutral effekt så länge den befintliga döda veden bevaras – fast jag vill understryka att lavar kan vara långsamma att svara på miljöförändringar och deras respons på ändrade ljusförhållanden genom avverkning kan släpa efter.

… och se till att skapa ny!

– Brand är förstås en viktig händelse för bildandet av död ved i tallskogen, men skördaren kan kanske göra ungefär samma sak genom att fälla, högkapa eller kata träd, berättar Line Djupström vid Skogforsk, som handlett studien.
Katning innebär att man med hjälp av skördaren delvis skalar av barken på ett levande träd och därigenom efterliknar brandskador. När träden sedan dör blir de torrakor. Men eftersom ombildandet till keloved tar tid, vet vi ännu inte vad det ger för resultat.

– Återkommande naturvårdsbränningar är ett bra sätt att skapa ny keloved, menar Albin Larsson Ekström. Men i skog där det redan finns gott om keloved bör naturvårdsbränningar undvikas för att förhindra lokala förluster av arter.
Han ser ändå hoppfullt på situationen, i alla fall om skogsbruket kan jobba mer med aktiv naturvård:

– Det är en styrka att keloveden är så långlivad. Om vi systematiskt jobbar med restaureringsåtgärder nu skapar vi ett tidsfönster där arterna få chansen att flytta över på nya substrat.

*) Kelo betyder torraka på finska.