Slutsavverkningarna i Sverige är relativt jämnt fördelade över året vilket gör att även mängden skogsbiobränsle produceras i en jämn takt, även om mer grenar och toppar (grot) används för att förstärka stickvägarna under tjällossning och blöta perioder. Skotningen av groten sker huvudsakligen under barmarksperioden, och i normalfallet strävar man efter att groten ska hinna torka ett tag på hygget innan den skotas ihop till en välta vid väg. Eftersom efterfrågan på skogsbränslen är störst under vintern och låg eller obefintlig under sommaren är det nödvändigt att lagra groten vid vägkant under några månader.
Grotens värde när den mäts in vid värmeverk påverkas i stor utsträckning av hur fuktig den är. Torr grot är värd mer än fuktig, och i många fall tar inte värmeverken emot alltför blöt grot. Under sommaren och förhösten torkar grot som ligger på torr mark oavsett om den ligger i små högar på hygget eller i välta vid väg. För att minska risken för att vältorna återfuktas och tappar i värde täcks de med papp. I tidigare lagringsstudier har täckta vältor i genomsnitt haft cirka 10 procentenheter lägre fukthalt än vältor som inte täckts då det är dags att leverera bränslet till kund. I senare studier där groten lagts på vågplattformar och vikten kontinuerligt följts har den slutliga fukthalten varit lägre än vad man förväntat sig från de äldre fältförsöken. En möjlig orsak till detta är att groten i de nya studierna inte kunnat återfuktas från marken eftersom vågarna skapat en luftspalt mellan marken och den lagrade groten.
I en nyligt publicerad studie (Eliasson m.fl. 2019) har vi studerat om effekten av täckning kan förbättras genom att täckpapp även läggs under vältan.
I studien jämfördes effekten av fyra olika behandlingar:
- Ingen täckning
- Täckning
- Ingen täckning+papp under vältan
- Täckning + papp under vältan
Studien upprepades på tre lokaler i Götaland som valts ut för att beskriva en gradient i nederbörd. Från den förväntat torraste lokalen Nybro i sydöstra Småland, via Remningstorp i mellersta Götaland till Årstad i Halland. Den faktiska nederbörden under lagringstiden blev dock ungefär lika i Nybro och i Remningstorp.
På de två torrare lokalerna, Remningstorp och Nybro, var fukthalten 8 procentenheter lägre när vältan täcktes samtidigt som papp lades under den (behandling 4) än i de övriga behandlingarna. Mellan övriga behandlingar (1, 2 och 3) fanns inga säkerställda skillnader i fukthalt.
Inom vältorna var fukthaltsvariationen liten i behandling 1 (ingen täckning) och behandling 4 (täckning + papp under vältan). Variationen i behandling 2 (täckning) och 3 (ingen täckning + papp under vältan) var större då den nedre delen av vältorna var fuktigare än den övre.
I Årstad fanns inga signifikanta skillnader mellan behandling 1 (ingen täckning) och 3 (ingen täckning + papp under vältan) eller mellan behandling 2 (täckning) och 4 (de täckning + papp under vältan). De täckta vältorna var 6 procentenheter torrare än de icke täckta vältorna. I behandling 1 (ingen täckning) var fukthalten homogen i vältan medan det fanns skillnader mellan den övre och nedre delen av vältan i de övriga behandlingarna.
Även om fukthaltsskillnaden mellan vältan som täckts på båda sidorna och den otäckta referensvältan var störst på de torra lokalerna var det ekonomiska utfallet av täckningen störst på den fuktiga lokalen, eftersom det ekonomiska värdet av groten är starkt beroende av fukthalten. I Remningstorp (figur 2) var värdeökningen 27 kr per ton TS, och då man kan räkna med en kostnad på mellan 15 och 20 kr för att täcka groten på båda sidor är vinsten ca 10 kr per ton TS. I Årstad däremot är intäktsökningen i medeltal 36 kr både för täckning på ovansidan och för täckning på båda sidor, vilket ger en vinst på ca 28 kr per ton TS om vältan endast täcks på ovansidan. I samtliga fall bör man se täckningen som en försäkran mot värdeförluster på grund av nederbörd, effekten av täckningen hade troligen varit större i Remningstorp med en ”normal” nederbörd under lagringsperioden. Samtidigt kan man se att en vindexponerad välta inte nödvändigtvis är att föredra då man i likhet med vältorna i Årstad kan få problem med att vatten driver in i vältorna från sidan.
Figur 2. Värde för den otäckta (enfärgade symboler) respektive täckta vältan (öppna symbolen) på de tre lokalerna Remningstorp, Nybro och Årstad.
Då resultaten för de torrare lokalerna visar på en mindre effekt av traditionell täckning av grotvältorna än vad tidigare studier visat behöver studierna upprepas.
Slutsatser
- Grotvältor bör täckas för att minimera risken för återfuktning via nederbörd. I torra områden kan man överväga att inte täcka groten om man vet att den inte skall lagras en längre tid.
- Grotvältorna bör läggas så att grotens kontakt med marken minimeras, antingen genom att en papp läggs under vältan eller genom att grövre material, t.ex. rötved, läggs som underlag under vältan.
- Papp både över och under vältan var en lönsam åtgärd på alla försökslokaler.
