Om svampen
När gremmeniella angriper tall infekteras knopparna eller de ettåriga skotten under sommaren. Därefter intar svampen ett viloläge tills den börjar kolonisera den levande vävnaden i träden under gynnsamma vinterförhållanden. Död vävnad under barken är det första synliga tecknet på en infektion. I ett senare skede försvagas barrens infästning på skotten och barren blir rödbruna, med start från basen på barren. Den ”röde djävulen” har slagit till!
Omfattande angrepp sommaren 2000
Sommaren 2000 infekterades stora arealer gallringsskog med tall av gremmeniella-svampen i Sverige. Skadorna, i form av rödbruna barr, blev synliga under försommaren 2001. Enligt Riksskogstaxeringen fanns det åren 2001–2003 angrepp på nästan 500 000 hektar och på 60 000 hektar var skogen allvarligt skadad. Angreppen var spridda över hela Sverige, men de var vanligast på relativt hög höjd i tre områden: centrala Norrland, västra Svealand och centrala Götaland. De första åren gjorde skogsbruket omfattande saneringsavverkningar på ca 51 000 ha, varav 12 000 ha slutavverkades i förtid. Efter år 2003 finns det inga data på angripen areal. Det verkar dock inte ha skett någon omfattande ny infektion av gremmeniella därefter.
Den mest troliga orsaken till angreppet i början av 2000-talet var gynnsamt väder för svampen. Sommaren år 2000 var fuktig och relativt sval, hösten var fuktig och relativt varm och vintern var mild. I vissa områden fanns det konstaterade angrepp redan 1999. Detta bidrog troligen till att det fanns gott om sporer som kunde infektera tallarna. Det är känt att tallens härkomst har betydelse för mottagligheten för gremmeniella, men det är inte klarlagt i vilken utsträckning det här massutbrottet berodde på olämpliga provenienser.
Testade dödsgränsen
När de omfattade gremmeniella-skadorna blev synliga våren 2001 fanns det en stor osäkerhet om hur tallarnas tillväxt skulle påverkas av angreppen och hur kraftiga angrepp en tall tål utan att dö. Skulle man avverka och vilka träd borde i så fall tas bort?
Hösten 2001 etablerade Skogforsk, på initiativ av Stora Enso Skog, 35 provytor med totalt cirka 1 200 träd i fem angripna bestånd. Dessutom lades det ut 23 provytor med cirka 700 träd i fyra oskadade referensbestånd. Provytorna låg 200–300 meter över havet i västra Bergslagen. Marken var relativt bördig (T25–T28) och skogen 38–46 år gammal. Vid anläggningen höll bestånden 700–1 400 träd per hektar och virkesförrådet varierade mellan 130 och 200 m3sk per hektar.
Trädens överlevnad och kronutglesning samt eventuella angrepp av märgborre inventerades 2002, 2003, 2004 och 2005 samt kronutglesning även 2013. Kronutglesningen bedömdes enligt Riksskogstaxeringens instruktion. Dessutom mättes tillväxten under fem år före respektive 13 år efter angreppet på de träd som levde hösten 2013 (1250 träd). Viktiga syften med den senaste inventeringen var att uppskatta total tillväxtförlust och de angripna trädens återhämtning avseende barrförlust och tillväxt.
Träddöd – omfattning och sannolikhet
I de fem angripna bestånden dog totalt 510 träd per hektar (44 %) i medeltal under den studerade 13-åriga perioden. I enskilda bestånd var träddöden 380–770 stammar per hektar motsvarande 37–54 % av ursprungliga trädantalet vid angreppet. Merparten av avgångarna uppkom de två första åren efter att angreppet blivit synligt.
För en enskild tall ökade risken att dö med ökad grad av kronutglesning (figur 2) och med minskande trädstorlek. Även kronutglesningens läge i kronan var av betydelse. Om utglesningen var koncentrerad till den nedre delen av kronan var risken för träddöd låg – om den var spridd i hela kronan var dödsrisken betydligt högre. I de fyra referensbestånden dog 27 träd per hektar (2,5 %) i genomsnitt med en spridning på 0–64 träd per hektar (0–5 %) i enskilda bestånd.
Figur 2. En modell för sannolikheten för att en tall ska dö under en treårsperiod efter ett angrepp av gremmeniella-svampen. Den röda kurvan gäller för en tall med diametern 16 cm och där kronutglesningen är spridd i hela kronan. De streckade linjerna anger 95 % konfidensintervall.
Exempel: För en tall med 80 % kronutglesning är sannolikheten att dö omkring 3 % och den ökar till cirka 30 % vid 90 % utglesning.
Tallarnas återhämtning
Vid den senaste registreringen av barrförlust (våren 2013) hade de angripna träden återhämtat sig jämfört med den första registreringen våren 2002. Vid första registreringen var tallarnas barrförlust i genomsnitt 48–62 % i de fem angripna bestånden och 13–22 % vid den senaste, vilket var liknande som barrförlusten i referensbestånden vid samma tidpunkt (12–19 %). Den genomsnittliga kronutglesningen hade minskat med 33–49 procentenheter för de träd som levde våren 2013 (figur 3).
Figur 3. Barrförlust i medeltal per bestånd och år. I data ingår alla träd som levde vid den senaste inventeringen våren 2013. GREM = bestånd angripna av gremmeniella och REF = oskadade referensbestånd. (Klicka för att förstora bilden.)
Tillväxtförlust
Tillväxtförlusten i stamvolym var 45–75 m3sk per hektar, vilket motsvarar 7–10 års utebliven tillväxt på dessa tall-boniteter (6,4–7,7 m3sk per hektar och år). Tillväxten för enskilda träd påverkades påtagligt av gremmeniella-angreppet (figur 4). Tillväxten ökade för relativt oskadade tallar, de med mindre än 40 % kronutglesning. I slutet av den observerade perioden hade de 0,3 till 2,1 gånger högre tillväxt än referensträden. Detta är en gallringseffekt, eftersom dessa träd fick mindre konkurrens och ökat livsutrymme när grannträden fick glesare kronor eller dog. För träd med kraftigare kronutglesning, större än 40 %, sjönk tillväxten under en period på 2–8 år för merparten av dessa träd; ju starkare utglesning desto större var tillväxtminskningen, som mest cirka 70 %. Efter denna period med minskad tillväxt fick även dessa träd högre tillväxt jämfört med referensträden.
Figur 4. Relativ tillväxt för enskilda tallar i skadade bestånd i olika kronutglesningsklasser vid inventeringen hösten 2013 i förhållande till tallar i motsvarande referensbestånd (”oskadade” träd; kronutglesning < 30 %). Referensen är satt till 100 %. Medeltal för fyra parvis jämförda bestånd. Gremeniellaangreppet skedde år 2000.
Kommentarer till olika kronutglesningsklasser för enskilda träd:
0–19 %: Ökad tillväxt (”gallringsreaktion”) efter 2 år, som mest drygt dubbelt så hög som referensen.
20–39 %: Tillväxtökning efter 3–4 år.
40–59 %: Reducerad tillväxt 3–4 år, ca 35 % som mest, och därefter ökad tillväxt.
60–79 %: Tillväxtminskning under 4–5 år, sen ökning och som mest ca 80 % högre än referensen.
80–99 %: Tillväxtminskning år 2–10 (år 4 ca 60 % lägre) och sedan något över referensnivån.
Angrepp av märgborre
Merparten av de träd där större märgborre hade förökat sig hade en kronutglesning på över 90 % våren 2002. Fram till och med år 2005 påvisades lyckade förökningar i mellan 40 och 60 % av dessa träd i de fem studerade bestånden. Märgborrens näringsgnag på levande skott i tallkronorna har också bidragit till kronutglesning och tillväxtnedsättning.
Kan nya angrepp förebyggas?
Det är svårt att helt undvika framtida angrepp av gremmeniella, eftersom vädret tycks ha stor betydelse för svampens infektion och skadeutveckling på tall. Här är några råd som kan minska risken för angrepp:
• Använd lämpligt skogsodlingsmaterial – gärna förädlade tallplantor med lämplig bakgrund eller beståndsfrö av lämplig, sydförflyttad proveniens.
• Satsa på rätt trädslag för ståndorten – vid senaste utbrottet var tall på förhållandevis bördig mark mer drabbad än tall på magrare mark. På de bördigare markerna är kanske gran ett mer lämpligt trädslag.
• Låggallra – små och undertryckta träd var mer frekvent och hårdare angripna. Genom att konsekvent låggallra skogen bör riskerna minska. Vitala trädkronor är troligen mer motståndskraftiga mot angrepp.
Råd vid nästa angrepp
Resultaten ger stöd för att endast saneringsavverka kraftigt skadade tallar. Skogsstyrelsens råd vid det senaste angreppet var ganska rimligt, det vill säga att ta bort tallar med mer än 85–90 % barrförlust. Denna nivå ger en god marginal för att undvika massförökning av märgborre. Vår rekommendation, baserat på dessa nya data, är att sänka gränsen för avverkning till 80 % barrförlust. Det ger kvarvarande tallar en hög sannolikhet att överleva ett angrepp av gremmeniella-svampen.
Frågan är inte om ett nytt angrepp kommer utan snarare när. De råd som ges i denna artikel kan då tillämpas direkt nästa gång gremmeniella angriper vår inhemska tall i betydande omfattning.
