Gå till:

Rätt skogsskötsel kan ge färre älgskador

Man kan troligen minska älgskadorna i tallskog genom att hålla en hög stamtäthet, undvika överskuggande löv samt att vid sen röjning ta bort skadade träd där det är möjligt. Det visar en omfattande studie av tallungskogar i Mellansverige.

Även i områden med generellt lågt älgbete finns det markägare som drabbas mycket hårt av skador och efterföljande ekonomiska förluster. Skadenivåerna i tallungskogarna kan variera mycket mellan närliggande bestånd och olika områden i landskapet.

Hög stamtäthet ger generellt en lägre andel skadade huvudstammar av tall, troligen då mängden tillgänglig bete ökar. Inslag av björk verkar öka nivåerna av färska älgskador. Björken växer snabbt och kan hålla tillbaka unga tallar inom älgens beteshöjd längre. Då koncentreras skadorna, eftersom älgarna ofta återkommer till samma platser och träd för att beta under flera år.

Slutsatsen är att man kan minska de slutliga nivåerna av älgskador i tallskog genom att hålla en hög stamtäthet, undvika överskuggande löv samt att ta bort skadade träd i slutröjningen, där det är möjligt. Troligen är det dock viktigare att ha ett vidare perspektiv på både älgförvaltning och skogsbruk, där en ökning av den totala fodermängden i landskapet i relation till älgstammens storlek spelar en väsentlig roll.

Foto: Sverker Johansson/BITZER

Läs fördjupning

Bakgrund

Hjortdjurens bete, och i synnerhet älgens, orsakar betydande skador i ung tallskog. Tall är inte en lika begärlig födoväxt för älgen som t ex rönn, asp, sälg och ek, men utgör som regel den viktigaste födan vintertid, delvis eftersom den ofta finns i stor mängd i landskapet.

En mångfald av variabler kan påverka betesnivåerna. Förutom älgtätheten kan också t ex markens produktivitet, stamtäthet, trädslagsblandning och skogsskötselmetod vid sidan av fodermängden i landskapet ha betydelse för hur stora skadorna blir. Betet och därmed skadorna är dessutom sällan jämnt fördelade över tallungskogen.

För skogsägarna och skogsindustrin innebär älgens bete kostnader i form av minskad stamvolymproduktion och kvalitetsnedsättningar i virket.

Syfte

Syftet med denna studie var att undersöka den rumsliga fördelningen och variationen i nivåer av älgbetesskador, inkluderande toppskottsbete, stambrott och barkgnag samt sidoskottsbete på mellansvensk tallungskog. Vi analyserade skador och sidoskottsbete hos huvudstammar på landskapsskala, beståndsskala och den finare skala där djuren väljer ut specifika betesträd inom beståndet.

Resultaten kan komma att användas för planering och utvärdering av selektiv röjning som en skogsbruksåtgärd för att minska de ekonomiska förlusterna av betesskador.

Så gjorde vi

Datamaterialet omfattar 25 ungskogsbestånd, slumpmässigt utvalda ur Sveaskogs beståndsregister för Västmanland och Örebro län. Urvalskriterierna var att de skulle ha en tallandel på minst 40 % och en medelhöjd på 0,5-4 m. Älgtätheten i området var ca 6-11 älgar per 1000 ha (uppskattning baserad på en spillningsinventering utförd av Johan Månsson och medarbetare på Grimsö forskningsstation).

Inom varje bestånd lades upp till 50 provytor á 38,5 m2 ut enligt ett förutbestämt mönster och inom varje yta valdes 9-15 (beroende på beståndets bonitet) tänkta huvudstammar ut för inventering av skador enligt Äbin-metoden (www.skogsstyrelsen.se). Även samtliga övriga träd inom provytorna räknades.

Foto: SkogenBild

Resultat

Totalt mättes 1 109 provytor spridda över ett område på ca 600 km2. Björk var det dominerade trädslaget (47 % av stammarna) och därefter tall (37 % av stammarna). Stamtätheterna varierade stort, men låg i medeltal på 4227 st/ha för tall (2275 huvudstammar/ha) och 12013 st/ha för alla trädslag. Av huvudstammarna uppvisade 3,8 % färska älgskador (uppkomna under den senaste vintern) medan 31,0 % hade gamla skador.

Skadenivåerna varierade stort mellan bestånden, men om ett bestånd hade stora skador var det inte mer sannolikt att något av de närliggande bestånden också skulle ha det, jämfört med ett slumpmässigt valt bestånd inom studieområdet. Istället hade t ex beståndets ålder betydelse för hur mycket färska skador som fanns. Sannolikheten ökar med ökande ålder (d v s fortfarande inom höjdintervallet 0,5-4 m).

Generellt sett uppvisade provytor med hög stamtäthet av tall (upp till 8 000-10 000 st/ha) lägre procentuella nivåer av färska och gamla skador, jämfört med de med låg stamtäthet (Figur 1). Detta innebar i praktiken att ungefär samma antal huvudstammar per provyta skadades oavsett hur många stammar som fanns tillgängliga för älgarna (Figur 2). En hög stamtäthet av björk på en provyta innebar däremot en högre risk för färska älgskador hos tallarna på samma yta.

Figur 1. Hög stamtäthet gav generellt sett lägre andel älgskadade träd. Provytorna har klassificerats utifrån stamtäthet och varje punkt i figuren representeras därmed av flera provytor.

 

 

Figur 2. Samma antal huvudstammar per provyta uppvisade färska skador, oavsett vilken stamtäthet beståndet hade. Provytorna har klassificerats utifrån stamtäthet och varje punkt i figuren representeras därmed av flera provytor.

Vidare tydde resultaten på att älgarna gärna återkommer till samma delar av bestånden och betar flera år, eftersom provytor med gamla skador också i större grad uppvisade färska skador. Samma mönster går att skönja även för enskilda tallar, där sannolikheten att få färska älgbetesskador är högre för tallar som redan har gamla betesskador. En enskild tall löper högre risk att skadas om dess närmaste tallgranne skadas, i varje fall om avståndet till närmaste tall är relativt kort, högst ca 2 m.

För enskilda tallar minskar sannolikheten för färska betesskador med tilltagande höjd på trädet. Bland tallarna med färska skador hade hela 40 % även gamla skador, medan motsvarande siffra för tallar utan färska skador var 27 %. Den viktigaste variabeln för att förklara färska skador på en tall var dock färskt sidoskottsbete på samma tall.

 

Foto: Sverker Johansson/BITZER

Diskussion

Trots att skadenivåerna i studiebestånden överlag var förhållandevis låga, förekom stor spridning mellan bestånden. Därför kan det i områden med generellt lågt bete finnas markägare som drabbas mycket hårt av skador och efterföljande ekonomiska förluster. Troligen kan omvärldsfaktorer som topografi, lokalt klimat och tillgången på alternativt foder i närheten vara av stor betydelse för fördelningen av bete och skador. Anledningen till att andelen färska skador ökade med beståndsåldern var troligen att medelhöjden på samtliga bestånd var förhållandevis låg (ca 1,3 m) och att det fanns mer mat för älgarna att hämta i äldre studiebestånd, där träden var större.

Betesskadorna var inte jämnt fördelade i bestånden. Hög stamtäthet resulterade generellt i lägre andel skadade huvudstammar. Den troliga förklaringen är att vid låga stamtätheter behöver djuren äta på fler av beståndets träd för att tillgodose sitt födobehov. Skadenivåerna verkar dock öka något vid väldigt höga stamtätheter, möjligen eftersom det då inte finns mycket annat att äta eller att tallarna under en längre period har klena skottdiametrar som passar älgens bete. Men den slutsatsen är baserad på ett fåtal ytor och bör studeras vidare.

Ett ökande björkinslag tenderar att öka nivåerna av färska älgskador i de unga tallbestånden. Björk växer snabbt och kan hålla tillbaka unga tallar inom älgens beteshöjd längre. Det är även känt från andra studier att en större variation av trädarter kan öka attraktionsförmågan för en viss plats när det gäller älgar. Men sammantaget anses det inte finnas stöd i litteraturen för att man får lägre andel skadade tallar om man röjer bort björk eller annat löv i tallungskog.

Om en tall betas är det större sannolikhet att också dess närmaste granne betas. Detta betesmönster är vanligt hos många växtätare, eftersom djuren strävar efter att maximera energiintaget (födomängden) samtidigt som de minimerar energiförlusterna som det innebär att gå mellan födo-objekten. Vad gäller gamla skador fanns inget samband beroende på avstånd mellan träden. Det är heller inget som förväntas, eftersom de gamla skadorna kan ha uppstått olika år och deras fördelning därför inte heller behöver vara återgivningar av älgars rörelsemönster och val relaterade till enskilda betessituationer.

För enskilda tallar fanns också ett samband mellan färska skador och sidoskottsbete. Det är tämligen lätt att föreställa sig att älgarna äter på flera sätt på träden när de söker sin föda, t ex äter toppskott såväl som sidoskott.

Från forskning till tillämpning

Det har varit känt sedan tidigare att ökad stamtäthet kan minska nivåerna av färska älgskador i unga tallbestånd. En viktig slutsats av den här studien är dock att det troligtvis finns ett ”tak” - i det studerade området på ca 10 000 stammar/ha -  vid vilket skadorna kan börja öka igen. Skogsägare inom studieområdet kan inte minska skadorna så mycket genom att hålla tätare bestånd än ca 6 000 stammar/ha. Dessutom kan en alltför hög stamtäthet också bidra till lägre stamvolymer.

Att röja bort älgskadade tallar medför risk för oönskad luckighet, eftersom det finns ett samband mellan skadenivåer och närliggande tallar. Dock finns det också god anledning att spara en del skadade tallar, speciellt där dessa är klumpvis fördelade. Ofta återbetas skadade tallar år efter år, vilket bör spara fler av de oskadade från att också betas.

Till sist: det finns starka samband mellan skador och sidoskottsbete, vilket medför att skador på tall ofta också kan fungera som indikator på en simultan nedsättning i produktivitet (ofta orsakad av omfattande sidoskottsbete) hos just det trädet.

 

Nr 7-2013    Publicerad 2013-12-23 00:00
Skogsskötsel
Röjning
Skogsskador
Viltskador
Författare

Roger Bergström

Tidigare anställd

Göran Bergqvist

Svenska Jägareförbundet

Markus Olsson

Svenska Jägareförbundet
Kommentarer (2)
 Kommentera
Skicka in
Kommentarer granskas innan publicering
Tack för din kommentar!
Vi granskar och publicerar din kommentar så snart som möjligt.
Tyvärr lyckades vi inte spara din kommentar.
Erik Viklund, kommunikationschef, Skogforsk  4 år sedan
Hej Peter, Jag har skickat din fråga vidare till våra föryngringsforskare. Ett svar kommer inom kort.
peter.persson@volvocars.com  4 år sedan
Det var intressant läsning, det jag undrar är om man kan sätta frö från RASE på något vis och få dem till att gro och tall frö med, hur gör man på bästa sätt, jag har provat att lämna 100-150 tallar per ha och markberett under för tre år sedan ser bra ut men man är orolig för älgarn och även rådjuren äter tall plantor vid tidig ålder. Har även provat att kratta och så tallfrön svårt att få dom till att överleva. Har en skosfastighet i nordöstra skåne med mycket tallmarker inte roligt att se gran som mår dåligt men med hjälp och nya förslag skall jag kämpa vidare för tallen. Tack för ett fint inslag hälsningar Peter. ps har ni mer information är jag tacksam.