Test av lagringsbarhet
Vid knoppbrytningstester testas den tid som åtgår för knopparna att bryta under gynnsamma odlingsbetingelser. Om knopparna skjuter fort tyder det på att plantorna är vilbrutna och har gått igenom de utvecklingsstadier som gör dem fryståliga och lagringsbara. En nackdel är att resultaten syns först efter 3-4 veckor. Metoden lämpar sig därför sällan för praktisk plantskoledrift.
Torrsubstanshalten i skottet ger ett mått på hur förvedad plantan är. Mätningen görs oftast på skottets översta 2 centimeter. Friskvikten mäts, skottet torkas och vägs igen. Förhållandet mellan torr och frisk vikt är torrsubstanshalten (Ts-halten). Metoden är snabb och enkel, svaret finns inom ett dygn. För att betraktas som lagringsbara bör Ts-halten ligga på 33-36 procent för tall och 35-38 procent för gran. "Börvärdet" kan dock skilja sig mellan plantpartier beroende på trädslag, ålder och invintringsförhållanden.
Frystoleransen kan testas genom att plantorna fryses ned och tinas under kontrollerade former. Gran- och tallplantor är normalt lagringsbara om de klarar frysning ner till 25 minusgrader under ett par timmar utan nämnvärda skador. Efter frysning testas plantorna genom provodling eller genom att mäta jonläckaget från skottet eller rötterna. Om plantorna skadats av frysningen ökar deras jonläckage.
Frystoleransmetoden är en säkrare testmetod än knoppbrytningstest och Ts-bestämning. Svaret får man inom 3-4 dagar. Det kräver dock tillgång till bra frys- och mätutrustning. Många plantskolor skickar därför sina plantor till Skogforsk i Sävar eller Högskolan Dalarna för test.
Forskare har sett att vissa gener är mer aktiva under invintringen och andra under tillväxtfasen. Tester av genaktiviteten kan då ge ett mått på lagringsbarheten. Ett test, ColdNSure, är utvecklat för gran och tall. Plantskolan skickar ett barrprov från toppskottet och efter 1-2 dagar finns ett svar på lagringsbarheten.
Test av vitalitet efter lagring
Även om plantorna var testade och lagringsbara innan de sattes in i kyl- eller fryslager kan de ha drabbats av skador. Lagringstesterna är behäftade med fel och enskilda plantpartier kan ha varit underhärdiga. Plantorna kan också ha drabbats av oupptäckta skador innan lagringen, till exempel svampangrepp och rotskador av låga rottemperaturer.
RGC-testet (Root Growth Capacity, rottillväxtkapacitet) är den absolut vanligaste metoden. Provplantor odlas då under kontrollerade förhållanden i tre veckor. Därefter kontrolleras deras status, och skott- och rottillväxten kan mätas.
Om man inte har tillgång till RGC-utrustning kan man göra odlingstester i växthusen.
Odlingstester är tidskrävande, därför pågår forskning för att hitta snabbare vitalitetstester. En metod är mätning av det naturliga jonläckaget. Plantor som skadats eller är svampangripna har ett högre naturligt läckage än oskadade, vitala plantor.
Andra mätningar som kompletterar bilden är näringsanalys och mätningar av plantans höjd, diameter, vikt och fördelning mellan rot och skott.
Mätning av plantans färg, både inom det synliga och det när-infraröda området, kan ge ett mått på härdigheten. Färgmätning kan också användas för att mäta näringsinnehåll, vattenhalt och gråmögelangrepp. Tekniken är dock inte tillräckligt utvecklad för praktisk drift.
