Elektrolytisk konduktans – ett sätt att bedöma frystolerans och lagringsbarhet hos skogsplantor

Mätning av torrsubstanshalt (TS) (se Plantnytt 1980:2) i plantornas skott var tidigare den vanligaste metoden i skogsplantskolor för att bedöma plantors lagringsbarhet. När TS-halten uppnått en viss nivå och stabiliserats anses plantorna vara lagringsbara. TS-haltnivån för lagringsbara plantor varierar dock med trädslag, ursprung i förhållande till odlingslokal, odlingsförhållanden, temperaturklimat och fotoperiod. Det kan alltså vara mycket svårt att i det enskilda fallet ange vilken lägsta nivå på TS-halt som kan accepteras. Ett säkrare och mer generellt mått är att använda sig av frystester och sedan utvärdera frystoleransen hos plantorna via mätning av cellernas jonläckage. Ofta fryser man de översta 2 cm av plantornas skott som efter frysning placeras i avjoniserat vatten. Behållarna med frysta skott skakas sedan under 24 timmar, därefter mäter man hur mycket joner som läckt ut av frysningen. Detta kontrolleras med en ledningstalsmätare som mäter den elektrolytiska konduktansen (EC). Läckaget efter frysning sätts sedan i relation till det totala innehållet av joner som extraheras genom kokning. Läckaget efter frysning uttrycks sedan i % av det maximala. I artikeln presenteras ett antal undersökningar där EC-metoden använts för att fastställa frystolerans hos skott och rötter. Undersökningar presenteras som visar att om plantornas skott klarar en låg frystesttemperatur (–20 till –25 grader) så är de också färdiga för långtidslagring i frys. Metoden har utvecklats och används idag (2019) fortfarande som en säker metod att fastställa lagringsbarhet hos skogsplantor (se t ex Plantaktuellt 1997:1).      

Plantnytt var en serie populära forskningsrapporter som gavs ut åren 1980-1996 av Skogsbrukets plantgrupp, en enhet på Sveriges lantbruksuniversitet i Garpenberg.