https://www.skogforsk.se/kunskap/kunskapsbanken/2024/kvaveupptagningsformagan-avgorande-for-plantor-av-tall-och-gran/
Att tallen är en pionjär med snabbare ungdomstillväxt än granen är välkänt. Forskarna drar nu slutsatsen att tallens snabba ungdomstillväxt beror på att den är bättre på att ta upp kväve ur marken.
En nyligen publicerad vetenskaplig artikel skriven av forskare vid Skogforsk, SLU och North Carolina State University visar att tallplantor var bättre på att ta upp kväve från marken och därför växte bättre än granplantor de tre första åren efter plantering. I studien var plantorna inmärkta med kväveisotopen 15N (kväve-15).
Försök & markbehandlingar
Gran- och tallplantor laddades med kväveisotopen 15N i Skogforsks plantskola och planterades i olika miljöer på fyra olika lokaler: en bördig och en fattig lokal i Västerbotten respektive i södra Sverige. På varje lokal fanns tre olika markbehandingar:
- Kontroll – orört, ingen markberedning.
- Barskrapad humus – allt organiskt material hade skrapats bort på hela försöksytan.
- Djupomrörning – markprofilen rördes om ner till 60 cm djup och vändes upp och ner med ren mineraljord längst upp i hela försöksytan.
Plantor i den barskrapade humusbehandlingen där allt organiskt material skrapades bort. Foto: Skogforsk
Tallen har högre kväveupptag
Genom att analysera barrens innehåll av 15N konstaterades att tall hade en högre utspädning av isotopen vilket innebär att den hade högre kväveupptag, vilket i sin tur ledde till högre tillväxt de två första åren efter plantering. Granen påverkades mer av markbehandlingarna än tall och hade högre krav på planteringspunkten. Tallen däremot lyckades komma åt kvävet från marken bättre även i de kärvare miljöerna på lokalerna i norr. I södra Sverige var skillnaderna i kväveupptag generellt mindre mellan trädslagen, särskilt på den bördigaste lokalen. På den fattiga lokalen i norra Sverige var kväveupptaget lägst, särskilt i den djupomrörda markbehandlingen för gran. På den lokalen verkade det även som att något annat än kväve begränsade granens tillväxt eftersom tillväxten var mycket låg, även för plantor med relativt högt kväveupptag.
Efter två tillväxtsäsonger var innehållet av den inmärkta kväveisotopen så låg att det inte gick att följa försöket vidare med avseende på kväveupptag.
Kvävefixering
Även trädslagens potentiella kvävefixering i rötterna analyserades genom uppgrävning och följande labbanalyser 5-7 år efter plantering. Det konstaterades att tallen har en högre kvävefixering än granen, men det är på väldigt låga nivåer och kan inte förklara trädslagens olika totala kväveupptag.
Vänster: Oscar Nilsson gräver efter finrötter från en tallplanta fem år efter plantering i försöksledet med barskrapad humus på den fattiga lokalen i södra Sverige. Foto: Alessandra Salvalaggio. Höger: Delar av uppgrävda finrötter sex år efter plantering från en tallplanta som växt i kontrollen (ingen markberedning) i den bördiga lokalen i Västerbotten. Foto: Clydecia Spitzer
Kväveupptaget avgör
Resultaten från studien indikerar att det är plantornas kväveupptag som är avgörande för tillväxten efter plantering och att kvävet som plantorna får med sig från plantskolan inte är tillräckligt. Tallplantorna hade klart högre kväveupptag och växte även mer än granplantorna med ökande kväveupptag.
Det är svårt att ge generella rekommendationer baserade på dessa forskningsresultat eftersom studien av kväveupptaget var relativt kort. Men, gran bör planteras så att rötterna så snabbt som möjligt kan komma åt näringen som finns i det organiska materialet för att få en god etablering. I planteringspunkter med långt avstånd till detta organiska material kommer granen att behöva kämpa med att komma åt kvävet, jämfört med tallen som påverkas mindre negativt.
