Alar – vanliga men försummade
De svenska alarna, gråal (Alnus incana) och klibbal (A. glutinosa) är vid sidan av asp de vanligaste lövträdslagen efter björk i Sverige. Trots att det finns betydligt mer alar än till exempel ek och bok i landet är de försummade i skogsbruket. I taxeringar och skogsbruksplaner ingår de oftast i "övrigt löv". De har också haft en låg profil i skogsträdsförädlingen. På 1940- och 50-talet pågick visserligen en del verksamhet, framför allt med klibbal, men skogsbrukets intresse var svalt och det uppstod aldrig något egentligt förädlingsarbete. Senare analyser har visat att det finns en stor potential att öka tillväxten genom urvalsförädling.
Gråalens blad skiljer sig från klibbalens genom att de har en spets, medan klibbalen är urnupen i toppen. Foto Lars Rytter.
Tillväxtmodell från publicerade data
För att modellera tillväxten användes publicerade mätdata från Sverige, Finland, Estland och Ryssland för gråal både över och under jord. För biomassaproduktionen är ovanjordsdelen mest intressant, men rottillväxt och förnaproduktion från fallande löv är viktiga för att uppskatta hur mycket kol beståndet binder totalt.
En sigmoid logistisk funktion användes för att anpassa mätpunkterna till en kurva som visar beståndets utveckling över åldern. För biomassaproduktionen fanns ursprungligen 145 observationspunkter. Efter utsortering av de sämst växande, som sannolikt inte representerar nyanlagda albestånd, återstod 104 punkter som gav den kurva som visas i figuren.
Biomassans utveckling ovan jord (stam, grenar och stubbe) i gråalbestånd från litteraturen som en funktion av beståndets ålder.
114 ton per hektar
Funktionen i figuren visar att biomassan ovan jord ökade med 4,3-5,5 ton per hektar och år och nådde cirka 114 ton per hektar efter 25 år. Den snabbaste tillväxten uppmättes vid åldern 10–15 år.
Hela biomassaproduktionen, inklusive löv och rötter, uppgick till 269 ton per hektar efter 25 år. Under samma period bands 88 ton kol i den växande grödan och i marken. Ungefär en tredjedel av kolet återfanns under markytan och resten främst i stam, grenar och stubbe.
Förädlingspotential
Tillväxten på cirka 5,5 ton biomassa per hektar och år motsvarar cirka 15 kubikmeter. Det är den tillväxt som mätts upp i naturligt föryngrade, och i några fall planterade, gråalbestånd med oförädlade plantor.
Genom urvalsförädling finns dock en stor potential att lyfta produktionen. Skogforsk har för klibbal visat att ett urval av de 10 % genetiskt bästa individerna i en population på 125 träd producerade 18 % mer än genomsnittet. Liknande urvalseffekter har man funnit i björk. Överfört till gråal kan man förvänta sig en tillväxt på 6,5 ton biomassa per hektar och år.
Förädlingspotentialen är också huvudmotivet för den försöksserie med gråal och hybridal (A. glutinosa X A. rubra) som Skogforsk nyligen har anlagt i mellersta och norra Sverige (läs mer i Arbetsrapport 889-2015).
Norra Sveriges energigröda
Siffrorna kan jämföras med produktionen i Salix, hybridasp och poppel, där man har noterat högre produktion på runt 10 ton torrsubstans per hektar och år, men då på betydligt bördigare marker och i varmare klimatlägen. I mindre gynnsamma klimatlägen och på surare jordar kan däremot gråalen vara konkurrenskraftig, och ibland ett bättre alternativ.
En fördel är också att den är lätt att etablera, att den ratas av viltet och att nästa generation är "gratis" eftersom gråalen skjuter rot- och stubbskott efter avverkning.
Samarbetet med den kvävefixerande bakterien Frankia i rotknölarna gör att gråalen kan vara mer eller mindre självförsörjande på kväve. Foto Lars Rytter.
Det finns beräkningar att det finns cirka 50 000 hektar nyligen övergiven jordbruksmark som skulle passa för beskogning i norra och mellersta Sverige. Då är före detta betesmark borträknad eftersom den ibland hyser stora biologiska värden. Om 50 000 hektar beskogas med förädlad gråal med en produktion på 6,5 ton per hektar och år betyder det en sammanlagd tillväxt på 325 000 ton per år. Omräknat till energi motsvarar det 1,7 TWh.
I studien gjordes också en beräkning av potentialen i hela Norden och Baltikum. Totalt finns cirka 560 000 hektar övergiven jordbruksmark som inte används till annat och som skulle passa för gråal. Om hela arealen beskogas skulle det ge en totalproduktion på 3,7 miljoner ton per år, motsvarande cirka 19 TWh per år. Samtidigt skulle 2,6 miljoner ton atmosfäriskt kol bindas i bestånden varje år.
En av författarna bredvid en 2-årig planta av gråal i ett av Skogforsks nyanlagda försök (Gideå i Ångermanland). Foto Lars Rytter.
