Gå till:

Skogsbränsleutnyttjande i Finland och Sverige – lika men ändå olika

Sverige och Finland är ledande användare av skogsenergi. En jämförelse visar att de båda länderna, trots stora likheter, har valt delvis olika spår i utnyttjandet av skogsbränslet.

Finland och Sverige är skogrika länder med stora möjligheter att ersätta fossila bränslen med skogsenergi. Restprodukter från skogsindustrin utnyttjas idag nästan fullt ut för energiproduktion i båda länderna. Men fortfarande finns stor potential att öka uttaget av primära skogsbränslen som grot, stubbar och klenträd. I en svensk-finsk studie med bidrag från projektet ENERWOODS jämfördes tekniska system och drivkrafter för uttag av skogsbränsle. Det finns både likheter och skillnader mellan länderna, och dessutom gemensamma lärdomar som kan vägleda även andra länders utveckling.

År 2010 tog man i Finland ut drygt 6 miljoner kubikmeter (fast mått) primära skogsbränslen. Samma år var uttaget i Sverige drygt 8 miljoner kubikmeter. I Finland var klenträd det största sortimentet, följt av grot och stubbar, medan grot var i särklass störst i Sverige och stod för drygt hälften av uttaget.

I båda länderna sönderdelas huvuddelen av groten vid avlägg men med olika teknik. I Finland dominerar bilburna flisaggregat, lastbilshuggar, medan skotarburna huggar är vanligast i Sverige. I Sverige har dock andelen huggbilar, som både hugger och transporterar flis, ökat snabbt. Helträd från tidiga gallringar tas ut på dubbelt så stor areal i Finland som i Sverige. I Finland skördas också stubbar i betydligt större utsträckning än i Sverige, ungefär 10 % av slutavverkningarna jämfört med mindre än 1 % i Sverige.

Utvecklingen går mot större värmeverk som kombinerar kraft- och värmeproduktion. Därmed ökar upptagningsområdet och detta leder till allt högre krav på välfungerande logistik och effektiva transportkedjor.

Läs fördjupning

Central roll i energiomställningen

EU har som mål att öka andelen förnybar energi år 2020 till 20 % men de enskilda ländernas bidrag till målet varierar beroende på förutsättningarna. I de skogrika länderna i norr ska Finland till exempel nå 38 % och Sverige 49 % förnybar energi.

I både Finland och Sverige har skogsråvara en central roll i omställningen. Restprodukter från skogsindustrin (svartlutar, bark och sågspill) står för huvuddelen av den tillförda skogsenergin, i Sverige ungefär 85 %. Eftersom dessa energifraktioner redan används fullt ut, så återstår potentialen till ett ökat energiuttaget i de primära skogsbränslena. Det handlar då om avverkningsavfall (grot), stubbar, rundved och klenträd från till exempel tidiga gallringar.

Av den skördade mängden skogsbränsle dominerar klenved i Finland och grot i Sverige. Finland tar ut mer stubbenergi och Sverige mer rundved (se figuren).

 

Uttag av skogsenergi i Finland och Sverige år 2010.

Den uttagbara volymen primärt skogsbränsle, vid nuvarande avverkningsnivåer och med hänsyn till tekniska och ekologiska begränsningar, beräknas till 14-20 miljoner m3 i Finland och 20-25 miljoner m3 i Sverige. Det finns alltså en stor outnyttjad potential att öka energiuttaget från skogen. Allt kan förstås inte utnyttjas av bland annat ekonomiska orsaker, men i Sverige räknar man ändå med att uttaget skulle kunna fördubblas.

Ett ökat uttag ställer dock krav på teknik och logistik. I den här studien har drivkrafterna bakom den tekniska utvecklingen i Finland och Sverige jämförts.

Ett besvärligt material

Skogsbränsle är ett utmanande sortiment. Det handlar om fraktioner med olika form, storlek, fukthalt, askhalt och som kan innehålla föroreningar. Det är spritt över stora ytor, besvärligt att hantera och skrymmande att transportera. Dessutom skördas det i en jämn takt hela året medan användningen har en tydlig säsongsvariation.

Utmaningen för tekniken är därför att kompaktera och homogenisera materialet så att det blir enkelt att frakta. Det bör dessutom vara någorlunda rent och torrt för att energisektorn skall få en så god råvara som möjligt. Transportkostnaderna och variationer i kvalitet (fukthalt/renhet) är idag de största tekniska hindren för en effektiv skogsbränslehantering.

Avverkningsrester – grot

Avverkningsrester (grot - grenar och toppar) skördades år 2010 från drygt 50 000 hektar i Finland och 70-80 000 hektar i Sverige. I båda länderna dominerar sönderdelning vid avlägget, vilket förklaras av att flisning höjer fastmassan från 15-20 % för obearbetat material till c:a 40 % för flis. Detta har avgörande betydelse för transportekonomin.

I Finland flisas huvuddelen med bilburna flishuggar (lastbilshuggar). I Sverige dominerar också sönderdelning vid avlägg (cirka 90 % av groten), men här används i första hand traktorburna flisare. På korta transportavstånd fraktas i båda länderna mindre volymer som lösgrot direkt till kund/terminal.

I Sverige har huggbilar, där flisning och flistransport kombineras i ett ekipage, ökat i popularitet. Huggbilens fördel är att den inte är beroende av en annan maskin. Det minskar väntetiden och ökar flexibiliteten. En nackdel är dock att huggbilen inte kan transportera lika mycket flis. Huggbilar lämpar sig därför allra bäst på mindre objekt med kortare transportavstånd till värmeverk eller terminal.

Ett alternativt sätt att öka grotens transporterbarhet är buntning. I Finland var denna metod 2010 relativt omfattande med ett 15-tal aggregat igång. I Sverige förekommer buntning knappast alls.

Klenträd

Ett typiskt bestånd för klenträdsuttag är en tät, oröjd ungskog, där det är möjligt att skörda 40-60 m3 per hektar. År 2010 skördades klenträd från cirka 40 000 hektar i Finland och 20 000 hektar i Sverige. Klenveden skördas främst som helträd, och ofta av engreppsskördare med flerträdsaggregat. Terrängtransporten utförs med konventionella skotare. Slarvkvistade klenträd kan med acceptabel ekonomi transporteras till central upparbetning, men det är även vanligt med decentraliserad upparbetning.

Utveckling pågår för att effektivisera klenträdsuttaget. Flerträdshantering, där upp till 4-6 träd avskiljs och hanteras i samma krancykel ökar produktiviteten. Korridorfällning i stället för stamvis fällning är ett annat utvecklingsspår. I framför allt Finland har man provat drivare, som både avverkar och skotar virket, vid klenträdsavverkning. Drivarna har både för- och nackdelar.

Stubbar

Här skiljer sig länderna stort åt. I Finland skördades år 2010 stubbar på ungefär 20 000 hektar, eller 10 % av slutavverkningsarealen. I Sverige rörde det sig samma år om knappt 2 500 hektar och därefter har uttaget sjunkit till nära noll.

Stubbar skördas framför allt från granbestånd. Granstubbarna har högt energiinnehåll och är lättare att skörda än tallstubbar. Stubbarna är mindre känsliga för fukt under lagringen jämfört med grot.

Stubbarna ställer krav på kraftiga och oömma maskiner för sönderdelning. Man använder krossar som bättre klarar av de ofrånkomliga föroreningar i form av sten som finns i materialet. Krossning sker på terminal eller vid värmeverk i stället för på avlägget i skogen, även om försök med mobila krossar har genomförts.

 

Finland skördade stubbar från 10 % av slutavverkningsarealen år 2010. I Sverige skördas nästan inga stubbar. Foto Rolf Björheden.

Rundved

En betydande del av det primära skogsbränslet kommer från rundved som inte hittat någon avsättning hos sågverk eller massaindustrin. Det kan vara rötad ved eller massaved som lagrats för länge i skogen. Sverige utnyttjar betydligt mer rundved än Finland, 2,5 miljoner jämfört med 0,5 miljoner m3.

Liksom stubbar och rötter görs den mesta sönderdelningen av rundved vid terminal eller värmeverk. Rundveden kan enkelt transporteras med konventionella timmerfordon, därför finns ingen anledning att flisa den med dyrare, mobila huggar.

Tekniska utmaningar

Klenträd, (i Sverige tillsammans med stubbar), utgör den största outnyttjade skogsbränslepotentialen. Klenträdsavverkning är dyrt och det pågår flera olika utvecklingsspår i båda länderna. Nya maskiner, ”learning-by-doing”, metodutveckling och bättre identifiering av lämpliga bestånd kan sänka kostnaderna. Ett ökat utnyttjande av klenträd skulle även ge skogsvårdsmässiga vinster och billigare framtida avverkningar.

Stubbar är skrymmande att transportera. Ett av flera spår är att klippa upp stubben i mindre delar så att de kan transporteras på vanliga flisbilar. Därvid minskar även föroreningarna. Lovande försök har gjorts att sönderdela och rensa stubbarna vid avlägg, med kross och såll, men efterfrågan på skogsbränsle har inte varit så hög att försöken fått praktiskt genomslag.

Utvecklingen i både Norden och Centraleuropa går mot allt större kombinerade kraft- och värmeverk, vilket betyder längre avstånd mellan skog och slutanvändare. Detta ställer krav på ännu effektivare skogsbränslekedjor. Det första steget i kedjan – insamlingen i skogen – vinner på att integreras med avverkningen av rundved. Här behövs bättre metoder för samtidig virkes- och grothantering, eller kombinerad grotinsamling och markberedning.

Bättre metoder och utrustning kommer också att kräva investeringar och engagemang – från skogsbruket själv, energianvändare och forskare. Utvecklingen kan också behöva en puff från samhällets sida genom åtminstone initiala subventioner.

Varför skiljer sig skogsbränslemixen mellan Sverige och Finland?

De skogliga förutsättningarna, tekniknivån och skogsindustrin i våra två grannländer är inte mer skilda än att man borde förvänta sig ungefär samma mix av bränsleråvara och dominerande system för uttag. Ändå är skillnaderna stora. Vad kan det bero på?

Skogsenergi är en mycket lönsam affär för den som kan utnyttja biprodukter från en huvudprocess som i sig självt bär anskaffningskostnaderna. Industrins biprodukter är ypperliga exempel. Bark, spån, spillvirke och svartlutar kan användas fullt ut för energiutvinning, och man slipper den besvärliga hanteringen med deponi eller destruktion. De primära skogsbränslena måste däremot bära sina egna kostnader vilket gör dem beroende av olika direkta eller indirekta stödsystem.

Det finska systemet för att stödja användningen av primära bränslen byggde i hög grad på bidrag och subventioner till skogsägare och bränsleproducenter. Det riktades till stor del mot ”lämpliga objekt”, t ex konfliktbestånd och grandominerade bestånd för stubbskörd. Därmed blev det attraktivt för skogsägare och entreprenörer att göra uttagen där.

Det svenska systemet har i huvudsak byggt på indirekt stöd genom att lägga på skatter och avgifter på ”icke önskade energislag” som kol och olja. Mest känd är kanske koldioxidskatten på fossilt kol. Med biomassa som bränsle kunde man slippa koldioxidskatten.

Det finska systemet har nog krävt en mera omfattande kontroll och administration än det svenska. Det har även lett till att man idag har färre konfliktbestånd i Finland, vilket kommer att vara en fördel i framtiden.

Det svenska systemet har bidragit till en hårdare ekonomisk press på skogsbränslet, vilket bör ha gynnat energikonsumenterna. Men samtidigt har Sverige underlåtit att parera fluktuationer i olje- och kolpriser genom förändrade skattesatser. De inhemska bränslena har inte heller skyddats mot konkurrens från bygg- och hushållsavfall från andra länder. Skogsbränslets lönsamhet har därför fluktuerat kraftigt, långt ifrån den stabila marknadssituation som skogsbruket och energisektorn skulle önska.

Nr 118-2015    Publicerad 2015-09-18 07:22:00
Teknik & maskinarbete
Skogsbränsle
Virkes & bränsleegenskaper
Kommentarer (0)
 Kommentera
Skicka in
Kommentarer granskas innan publicering
Tack för din kommentar!
Vi granskar och publicerar din kommentar så snart som möjligt.
Tyvärr lyckades vi inte spara din kommentar.