November 2020 VATTEN
Det finns ca 100 000 sjöar i Sverige och längden vattendrag är mer än 500 000 km. Många av dessa finns på skogsmark. Historiskt utnyttjade skogsbruket vattendrag och sjöar för transporter, det var betydligt lättare att transportera virket via vatten än på land. Numera sker transporterna på lastbil och järnväg men dagens skogsbruk måste ändå dagligen handskas med vattenrelaterade frågor, numera ur ett hänsynsperspektiv.
En bäcköverfart byggd av skördarföraren. (Foto: Sven Tegelmo, Skogforsk)
Skogsbrukets vattenhänsyn
Inom skogsbruket vidtas dagligen åtgärder för att skydda sjöar, vattendrag och våtmarker. De digitala markvattenkartorna som utvecklats de senaste åren är ett viktigt verktyg i dagens planering för att minska påverkan på mark och vatten exempelvis vid drivning (då de fällda träden transporteras ut från skogen till vägen).
Oavsett vilken skoglig åtgärd som ska utföras finns det några grundregler att följa
- Ingen igenslamning
Undvik att köra i känsliga områden dvs i och nära vattendrag och våtmarker
Gynna lövträd i kantzonerna
Skapa skiktade kantzoner - Var rädd om skogen närmast vattnet
Lämna eller återskapa funktionella kantzoner
Ingen igenslamning
Om marken i eller i närheten av vattendraget körs sönder kan jord, växtrester (organiskt material) och kvicksilver hamna i vattendraget. Tillförsel av jord och organiskt material påverkar vattenmiljön kraftigt; vattnet blir grumligt och mörkare och bottnar, växter och djur täcks över då materialet sjunker till botten. Kvicksilvrer som varit bundet i marken kan frigöras och transporteras till närliggande vatten och sedan anrikas allt högre upp i näringskedjan.
Planeringen av hänsynen till vatten bör påbörjas redan på kontoret. Med hjälp av markfuktighetskartor kan områden peka ut som kan behöva särskild hänsyn och som senare behöver kontrolleras vid ett fältbesök:
- Planera skogsmaskinernas körning så att de ej behöver köra i känsliga blöta områden
- Planera hur och var ett vattendrag eller ett dike ska passeras för att undvika onödiga passager. Förbered överfarten på bästa sätt för att undvika att bäckkanterna körs sönder: placera överfarten där vattendragets kanter är som stabilast, bygg en bro, kavla, använd stockmattor, etc.
Skogforsk har tagit fram flera små korta filmer om hur skogsbruket kan genomföras skonsamt i närheten av vatten. Du hittar länkar till dessa längst ner på denna sida.
I Skogsbrukets gemensamma målbilder för körning i skogsmark samt i Målbilderna för vattenöverfarter, finns mer att läsa om hur körskador kan undvikas.
Var rädd om kantzonerna
För att minska negativ påverkan på vattnet vid skogsbruksåtgärder ska man vara rädd om zonen närmast sjöarna och vattendragen. Dels bidrar träden i zonen med skugga, skydd och näring (via förnan) till vattnet. Dels fungerar kantzonens mark som ett filter som fångar upp näringsämnen och jord- och växtpartiklar från intilliggande mark.
Kantzonens bredd varierar beroende på hur den ser ut. Är kantzonen brant och består av torr mark, större stenar och annat grövre material som grus och sand, är den ofta smalare än en flackare mark. En flackare kantzon kan förväntas bestå av blötare mark, kanske av våtmarkskaraktär med vitmossor, vilket kräver en bredare kantzon.
Skogforsk har studerat kantzoner längs vatten för att bidra med kunskap om hur skogsbruket kan vidareutveckla denna hänsynsåtgärd. Många av de resultaten är inkluderade i Skogsbrukets gemensamma målbilder för hänsyn till vatten.
Att bygga skogsbilväg
Då man bygger en skogsbilväg är det viktigt att se till att vägdiken inte mynnar direkt ut i sjöar och vattendrag samt att naturliga vattenflöden inte förändras eller påverkas. Genom att låta dikena mynna ut i slamfickor där vattnet stannar upp och partiklar sedimenteras, förhindras grumling av själva vattendragen. Man kan också anlägga ett översilningsområde, ett markområde där vattnet bromsas upp och marken fångar upp partiklar och näring.
Hur vattentrummor placeras då vägar byggs över vattendrag är viktigt. Det bästa är att använda en valvbåge eftersom vattendragets botten då förblir intakt. Rör är också ett alternativ. Då är det viktigt att ingen nivåskillnad uppstår mellan botten och röret. Då bildas ett vandringshinder för vattenlevande organismer.
Markavvattning - Diken
Dikesrensning kan öka tillväxten i bestånd med låg beståndsvolym. Foto:Eva Ring, Skogforsk
Genom att dika och därmed sänka grundvattennivån i ett område, kan man få trädens tillväxt att öka. Under 1900-talets första hälft var dikning en åtgärd som subventionerades av staten för att tillgången på skogsråvara skulle öka. Stora delar av Sveriges produktiva skogsmark är dikad.
Idag genomförs nydikning endast sparsamt i Sverige. Åtgärden är tillståndspliktig i norra Sverige. I södra Sverige råder i princip förbud mot nydikning men det går att söka dispens. Skyddsdikning och dikesrensning genomförs dock:
- Vid skyddsdikning grävs ett grunt dike som avvattnar området under de år det tar för en ny skog att etablera sig efter slutavverkning. Tanken är att diket ska växa igen efter några år och grundvattnet återgå till sin ursprungliga nivå
- Vid dikesrensning rensar man befintliga diken med syftet att hindra grundvattnet från att återgå till normala nivåer och därmed kunna behålla den högre skogstillväxten
Avvattning medför alltid risker för miljön, till exempel att
- slamtransporten ökar vilket kan försämra vattenorganismernas livsmiljö nedströms
- vattenkvaliteten påverkas eftersom utlakningen av näringsämnen till vattnet ökar
- den dikade marken blir torrare vilket påverkar levnadsförhållandena för växter och djur
Det finns metoder för att minska påverkan. Genom att leda dikena genom slamgropar eller rördammar sedimenteras partiklar i vattnet. Vattnet kan också ledas ut i ett översilningsområde, ett markområde där vattnet bromsas upp och partiklar och näring sedimenterar till marken. Skogforsk har varit med och tagit fram en vägledning för dikesrensning till hjälp för att välja ut lämpliga bestånd och vattenskyddsåtgärder: God praxis vid dikesrensning. Vi behöver dock lära oss mer om dikesrensning både avseende effekterna på skogen och av vattenskyddsåtgärderna. Läs mer i Skogsbrukets gemensamma målbilder om hänsyn vid Skyddsdikning och vid Dikesrensning.
Återskapa vattenmiljöer
Bild
Sverige har en lång skogsbrukshistoria. Redan på 1200-talet svedjebrukades skogarna. Då var det marken som var värdefull för produktion av föda, framför allt råg. När gruvnäringen tog fart, ökade efterfrågan på träkol och virket i skogen blev eftertraktat. Svedjebruket förbjöds då i stora delar av Sverige. Under 1800-talet växte sågverksindustrin fram utefter de stora älvarna och så småningom även massaindustrin, vilket förändrade värdet på skogen på nytt. Efterfrågan på skogsråvara ökade och i takt med det, även behovet av effektiva transportvägar. Våtmarker och myrar dikades ut för att öka tillväxten på träden och vattendrag rensades från stenar och rätades ut för att underlätta flottningen.
Om man vill göra något positivt för vattenmiljön och den biologiska mångfalden kan man återställa vattendrag och våtmarker. Innan ett sådan projekt påbörjas, måste samråd genomföras med Länsstyrelsen och de markägare som kan påverkas av våtmarken. Det går att söka bidrag för att återskapa våtmarker.
Att återskapa en våtmark gör man oftast genom att lägga igen diken eller dämma utloppet av dikena. Vattendragen återställs genom att de stenar som plockades upp för att underlätta flottningen, läggs tillbaka. Ofta återfinns dessa på kanten till vattendraget. Även den mer krokiga strömfåran kan återställas men då krävs ett större ingrepp med grävmaskin.
