Skötselmodeller som testas
Varje bolag i projektet har bidragit med två (i ett fall ett) törskateangripna gallrings-och röjningsbestånd. Inom bestånden testas olika skötselåtgärder inom åtta permanenta 50*50 m block, med vardera sex cirkelprovytor. Totalt ingår alltså 720 permanenta cirkelprovytor i försöket.
Testade skötselmodeller
Röj bort alla skadade tallar, ersätt om möjligt med gran och löv
Samtliga angripna tallstammar avlägsnas, även de med mycket begränsad skada. Om möjlighet finns ska huvudstammar av gran och löv prioriteras före tall. Försiktig röjning med ett visst överskott (mål cirka 2300 stammar på medelgod mark). Tanken är att ha ett antal stammar i reserv om spridningen av törskaten fortsätter i beståndet.
Röjning eller gallring i förband
Utförs enligt markägarens (deltagande bolags) normala instruktion och med hänsyn till ståndort. Gran och löv lämnas i större luckor, men ingen speciell hänsyn tas till de törskateangripna tallarna. Genomsnittligt antal huvudstammar efter röjning: 2 000 per hektar.
Obehandlad kontrollyta
Området lämnas helt orörd utan röjning eller gallring.
Figur 2. Ett av gallringsbestånden med de åtta utslumpade blocken (behandlingarna). Totalt följs skadeutvecklingen i 48 cirkelprovytor per bestånd.
Höga skadefrekvenser vid den första inventeringen
Eftersom syftet med demoförsöken främst är att följa effekterna av olika skötselåtgärder på det framtida skadeförloppet har svårt angripna bestånd valts ut. Skadefrekvenserna i dessa bestånd speglar därmed inte det verkliga skadeläget på landskapsnivå eller i någon geografi. I stället bör man se de utvalda bestånden som ett exempel på hur omfattande törskateangrepp en enskild skogsägare kan drabbas av om det går riktigt illa.
De första inventeringarna utfördes under sommaren 2020 och 2021 innan någon skötselåtgärd utförts (bakgrundsinventeringen). Samtliga tallhuvudstammar inom cirkelprovytorna granskades noga och antalet individer med stam respektive grenskador noterades.
Gallringsbestånden
I de sju gallringsbestånden varierade skadefrekvensen på tallhuvudstammarna mellan 13 och 47 procent. I samtliga bestånd dominerade stamskadorna över grenskadorna. Detta var särskilt tydligt i bestånden i Tornedalen samt i ett av bestånden i Västerbotten där nästan inga grenskador alls registrerades. Eftersom törskatesvampen går in via klyvöppningarna på barren och sedan via grenen sakta (under flera år) tar sig in mot stammen kan detta mönster tyda på olika angreppsvågor (årsangrepp) av törskatesvampen. Det är emellertid svårt att från dessa fåtal objekt spekulera i orsakssamband till det registrerade mönstret, men klart står att skadefrekvensen i samtliga gallringsbestånd är mycket hög. Så pass hög att om samtliga angripna tallhuvudstammar skulle gallras bort skulle flertalet av gallringarna ha mindre än 500 tallhuvudstammar/ha kvar och beståndets framtid därigenom vara starkt beroende av gran och löv.
Figur 3. Skadefrekvenser bland tallhuvudstammar i de sju gallringsbestånden. I många av bestånden är skadefrekvenserna så pass höga att en utgallring av samtliga skadade tallar skulle innebära en förskjutning från tall till mer gran och lövdominerade bestånd.
Röjningsytorna
I röjningsbestånden varierade skadefrekvensen mellan 2,6 och 31 procent med ett medelvärde på 11,6 procent för samtliga åtta bestånd. Det fanns ett klart samband mellan fältskikt (bonitet) och skadefrekvens i cirkelprovytorna. Ju högre bonitet desto fler skador i cirkelprovytorna. Ett liknande samband återfanns också mellan skadefrekvens och förekomsten av kovall – ju mer kovall desto fler skador i cirkelprovytan.
Liksom i gallringsbestånden dominerade stamskadorna starkt över grenskadorna. För både stam-och grenskador återfanns de flesta skador lågt ner på tallarna vid 1 meters höjd. Vid inventeringen räknades också antalet grenvarv från toppen ner till den aktuella skadan. Resultaten från dessa analyser påvisade i princip inga skador på de fyra översta grenvarven, men vid det femte grenvarvet steg skadefrekvenserna snabbt. En möjlig förklaringen till detta mönster kan vara svårighet att upptäcka tidiga angrepp av törskate högt upp i grenvarven och därför inte registreras vid inventeringen. En alternativ hypotes är att risken att infekteras av törskate minskar med höjden från marken. Fler studier i äldre bestånd krävs för att kunna svara på denna fråga.
Figur 4. Skadefrekvenser bland tallhuvudstammar i de åtta röjningsbestånden. Det fanns en stark koppling mellan skadefrekvenser och fältskikt i cirkelprovytorna. I de bestånd med lägst skadefrekvenser dominerade fattigris (ex Vitsidan).
Faktaruta om törskate
Törskate är en rostsvamp som främst är känd för att angripa äldre tallar och där ge upphov till döda toppar, så kallade gaddtallar.
Sedan början på 2000-talet har flertalet inventeringar visat på omfattande törskateangrepp även på unga tallar i östra Norrbotten och nordöstra Västerbotten. Angreppen på ungskog tros främst förorsakas av en variant av törskatesvamp (Cronartium flaccidum) som i norra Sverige huvudsakligen värdväxlar med örten skogskovall.
Flertalet nyligt utförda inventeringar visar på att så mycket som var tioende tall kan vara angripna av törskate i norr och Västerbotten men skadefrekvenserna varierar mycket mellan olika områden.
