Har du koll på den senaste standarden inom svenskt skogsbruk? Här går vi igenom vad den innebär och hur den kan användas.
Standardisering är en förutsättning för att kunna jämföra data och underlätta kommunikation. Inom skogsbruket är StanForD och papiNet välkända standarder som används dagligen. Medan dessa används för virkesmätningsinformation (papiNet) och för kommunikation med datorer i skogsmaskiner (StanForD) har det saknats en standard som beskriver den växande skogen.
Det är här Forestand kommer in. Standarden skapades 2015 och handlar om att beskriva den stående skogen, inte den avverkade. Det är en geografisk standard som beskriver data om exempelvis bestånd, ståndort, naturhänsyn, skogsbruksåtgärder och även enskilda träd. En tydlig skillnad mot andra standarder är att Forestand helt saknar begrepp för att beskriva det avverkade virket.
Tidigare har skogliga företag byggt egna rutiner kring hur man hanterar och kategoriserar information om exempelvis natur- och kulturvärden. I och med ett standardiserat sätt att hantera information förenklas delandet av data eller konvertering mellan register.
Exempel på praktisk användning
Att skogsbrukets system rent tekniskt kan kommunicera hjälper inte om vi människor inte är överens om betydelsen av de termer och definitioner som uttrycks i datorernas språk.
Ett exempel när Forestand kommer att underlätta är vid konvertering av data mellan olika register – för vad betyder det egentligen när det står ”övrigt löv”? Är björk inkluderat? Avses "höjd" aritmetisk medelhöjd eller grundytevägd?
Eller som Magnus Lewenhaupt, projektledare vid Orsa Besparingsskog, uttrycker det:
- Forestand har gjort det mycket enklare att dela information. Det underlättar i alla steg om vi har ett och samma språk. Vi sparar också pengar i och med att det krävs mindre arbete när vi slipper alla konverteringar och specialanpassningar.
