Gå till:

Skyddszoner för vatten på skogsmark i Norden och Baltikum

Foto: Eva Ring, Skogforsk
I Sverige och Finland förlitar man sig i hög grad på frivilliga åtaganden för skyddszoner mot vatten. I resten av regionen finns exempel på länder med både mer och mindre föreskrivande regler.

Artikeln är en sammanfattning av en vetenskaplig artikel publicerad i Ambio.

Skogslandskapet i Norden och Baltikum hyser många sjöar och vattendrag. I denna studie granskades och jämfördes ramverk avseende skyddszoner för ytvatten på skogsmark i de nordiska länderna, Estland och Lettland. Fokus var på hur varje land reglerar skyddszoner, om de är frivilliga eller obligatoriska, samt om föreskrivningsgraden var låg eller hög och möjliga orsaker till detta. Studien utgick från de regelverk som gällde 1 april 2016 och föreskrivningsgraden klassificerades enligt en modell beskriven av McDermott m.fl. (2009).

Lagstiftningen i Island och Danmark hade en låg föreskrivningsgrad (dvs ingen lagstiftning för skyddszoner på skogsmark) medan Norge, Estland och Lettland hade en hög föreskrivningsgrad (dvs ett obligatoriskt krav på skyddszoner med en specificerad utformning). Sverige och Finland förlitade sig i stor utsträckning på frivilliga åtaganden gällande skyddszoner. De föreskrivna skyddszonsbredderna varierade från 1 m till 5 km inom regionen. Resultaten visade att fördelning av markanvändning, skogsägarstruktur samt historiska och politiska arv har påverkat den varierande föreskrivningsgraden.

Studien möjliggjordes genom forskarnätverket CAR-ES, Centre of Advanced Research on Environmental Services from Nordic forest ecosystems finansierat av Samnordisk skogsforskning, och forskningsprogrammet Future Forests. 

Nr 50-2017    Publicerad 2017-06-15 08:12
Hänsyn
Mark & vatten
0 Kommentarer
Läs mer
Författare
Kommentarer (0)
 Kommentera
Skicka in
Kommentarer granskas innan publicering
Tack för din kommentar!
Vi granskar och publicerar din kommentar så snart som möjligt.
Tyvärr lyckades vi inte spara din kommentar.