Mollusker i ädellövskog

Bukspolsnäcka och slätspolsnäcka, foto Örjan Fritz

Många landlevande snäckor och sniglar lever av multnande organisk material, t.ex. svamp, och artgruppen spelar en viktig roll för nedbrytningen av markförnan i ädellövskogar. Andra arter livnär sig på alg-, lav- och svamp som växer på sten och träd. Den artrikaste landmolluskfaunan hittar man särskilt i orörda, fuktiga ädellövskogar på kalkrik mark. Blockmiljöer och gamla ädellövträd har ofta rika förekomster där snäckor hittar både föda och skydd i sprickor och håligheter. Flertalet arter är också beroende av en hög och jämn luftfuktighet. Särskilt arter i familjen spolsnäckor gynnas i dessa miljöer. Bukspolsnäcka är ett exempel på en lite mer exklusiv spolsnäcka med ett högt indikatorvärde för värdefulla skogsmiljöer.

På kalkfattig mark är det främst organiskt bundet kalcium i förnan som utnyttjas för att bygga upp snäckornas skal. Alm, lönn, ask och lind anrikar kalcium som lättlösligt citrat som är lättillgängligt för molluskerna. Bok och ek anrikar däremot svårlösligt kalciumoxalat som måste brytas ner innan snäckorna kan tillgodogöra sig det. Bestånd med de förstnämnda trädslagen har därför oftast en artrikare fauna än rena bok- och ekskogar. Men även i lövförna i bokskog lever sällsynta arter, t.ex. lamellsnäcka, som är känslig för påverkan från storskaligt skogsbruk. Dikning, avverkning, hårt bete eller maskinkörning har ofta en negativ effekt på landmollusker.