 |
| Läderbagge på Hallands Väderö, foto Örjan Fritz |
 |
| Svarta guldbaggar på Hallands Väderö, foto Örjan Fritz |
 |
| Bokoxe, Hallands Väderö, foto Örjan Fritz |
 |
| Jättesvampmal, foto Örjan Fritz |
Det finns drygt 1000 arter av skalbaggar i Sverige som är beroende av död ved eller vednedbrytande svampar. Många av dessa förekommer i ädellövskogen. Olika arters förekomst är beroende av vedens nedbrytningstillstånd och fuktighet. Det finns därför ett nära samband mellan vedsvamparnas nedbrytning och insektsförekomsten. Dessutom utgör själva vedsvamparnas fruktkroppar livsmiljö för många insektsarter. Nästan alla vedinsekter angriper inte fullt friska träd utan koloniserar blottad eller rötad ved och döda träd. För mångfalden av vedinsekter är det viktigt att det också finns en mångfald av olika sorters död ved med olika grad av solexponering, grovlek och fuktighet.
En speciell fauna finns i stamhåligheter av gamla ädellövträd. Håligheterna fylls med tiden ut av mulm, en blandning av gnagmjöl, murkna vedbitar, gamla fågelbon och annat organiskt material. Mulmen har en isolerande verkan och ger ett stabilt mikroklimat. En välkänd art är läderbaggen som utvecklas främst i ihåliga, grova, levande ädellövträd, särskilt i ekar. Förekomst av läderbaggen kan sägas vara en bra indikatorart för en även i övrigt artrik och skyddsvärd mulmfauna. Andra sällsynta arter som främst hittas i ihåliga ekar är gulbent kamklobagge, kardinalfärgad rödrock, mulmknäppare, ädelguldbagge och svart guldbagge.
Bland ekens hotade vedskalbaggar är annars kanske ekoxen den mest kända arten. Den är främst knuten till rötskadade ekar, döda ekstubbar och annan marknära och underjordisk grov, död ekved. I Blekinge har den också hittats i bok och i en grov björkstubbe. Gemensamt för de flesta fyndplatser är att mikroklimatet varit mycket varmt. Glest stående träd på i övrigt öppen mark eller i skogsbryn är mycket gynnsamma för ekoxen. Den gynnas också av att solexponerade ekar ibland är angripna av träd-ödaren, en stor nattfjäril vars upp till 10 cm långa larv gnager i levande bark kring gamla stamskador på levande lövträd (även fruktträd, klibbal m fl). Larvens gnag leder till jäsande savflöden som i sin tur är en viktig föda för ekoxen, bokoxen, bålgeting, påfågelöga, amiral och mängder av andra insektsarter som förekommer i halvöppen skog eller hagmark.
En ek som just har dött är livsrum för en mycket stor mängd arter. Vanligast är eksplintborren, som gör typiska barkborregångar på veden under barken överallt på trädet. Klena grenar hyser flera arter av smalpraktbaggar, medan grövre grenar och stammen domineras av smalbandad ekbarkbock och lövträdslöpare. Framförallt i sydöstra Sverige finns en mängd sällsyntare vedskalbaggar som är knutna till nydöd ek. Av dessa kan t ex nämnas de vackra långhorningarna rödhjon, smal getingbock, ekkvistspegelbock, samt stora- och lilla ekbocken. För dessa arter är det mycket viktigt att färsk ekgrot flisas på senvintern innan vedskalbaggarna hunnit lägga ägg i grenarna. Ligger veden kvar över sommaren bör man lyfta bort det översta lagret innan man flisar resten.
Gamla bokar angrips ofta av fnösketicka som orsakar vitröta. Rötan leder så småningom till stambrott och bildande av högstubbar. Gulvitt gnagmjöl på nya högstubbar på sensommaren indikerar ofta angrep av bredhalsad varvsfluga, som trots sitt svenska namn är en skalbaggsart. När barken fallit av angrips den blottade torra hårda veden gärna av kamhornad trägnagare. I döda fruktkroppar av fnösketicka lever bland annat den illaluktande vanlig svampsvartbagge. I den vitrötade veden hittar man ofta noshornsoxe. Exempel på sällsynta arter som lever på bok är mörkbent kamklobagge, bokskogsrödrock, röd ögonknäppare, bokoxe och bokblombock. Den senare föredrar solexponerade bokhögstubbar och gynnas därför av en god generell hänsyn i skogsbruket.
Förutom skalbaggar lever även många andra insekter i gamla ädellövträd och död ved. Främst bland tvåvingar finns många arter med vedlevande larver, särskilt bland svampmyggorna. Jättesvampmal är en stor fjäril som lever i döda lövträd, främst björk och bok, som är angripna av fnösketicka. Lös, genomrötad ved utnyttjas ofta som skydd och som jaktplats av olika insekter och smågnagare. Jordlöpare är en välkänd och artrik grupp av sådana marklevande skalbaggar av vilka vissa är svårspridda och beroende av skoglig kontinuitet. Ett exempel är bokskogslöparen som är endast känd från några få bokskogar i Skåne.