Skogar som sällan brunnit

Marker som sällan eller aldrig brunnit kallas ofta brandrefugier. Dessa marker är ofta fuktiga eller blöta, har ett stort inslag av örter och ett skyddat läge.

I brandrefugierna utvecklades skogar med lång kontinuitet. Till följd av självgallring och skador som snöbrott, vindfällning, röta eller insektsangrepp gynnades självföryngring. Dessa skogar karaktäriseras av stora mängder död ved, hög fuktighet och skuggiga förhållanden. Störningskänsliga arter är ofta knutna till dessa miljöer.

Så gallrar du i äldre skogar som sällan brunnit
Ur naturvårdshänsyn bör brukandet av dessa skogar efterlikna naturskogens störningar så långt det är möjligt.

• Blädning liknar i mycket naturskogens småskaliga störningsdynamik. Denna metod bibehåller eller skapar en skiktning som är nödvändig för ett stabilt beståndsklimat.
• Lämna lågor, högstubbar och torrträd för att säkra tillgången på död ved. Du kan till exempel lämna beståndet ogallrat mellan ett par stickvägar. (Som självverksam kan du ringbarka träd eller lämna till exempel rutten massaved.)
• Träd med ovanliga lavar och mossor bör lämnas kvar.
• Eftersträva en lövträdsandel på ca 10% . Många av lövträden bör tillåtas att självdö i bestånden.