Björk

: Samlingsnamn för vårtbjörk, glasbjörk och fjällbjörk och olika varieteter av dessa (Betula sp.). I skogsbruket avses vanligen vårtbjörk och glasbjörk. Glasbjörken trivs bäst i fuktiga miljöer och vårtbjörken i torrare miljöer. Den svenska skogen består till 11 % av björk.

: (Betula sp.) samlingsbenämning för vårtbjörk (B. pubescens), glasbjörk (B. pendula) och fjällbjörk (B. pubescens ssp tortuosa) samt varieteter av dessa. Dvärgbjörk (B. nana) brukar inte benämnas enbart björk. Björkarna kan bli omkring 25 m höga och upp till 300 år gamla. Glasbjörk och vårtbjörk är vanliga i hela landet utom i fjällen där fjällbjörken – en underart till glasbjörken – dominerar och dvärgbjörken växer i buskform. I världen finns omkring 40 arter spridda inom den norra tempererade zonen. En känd icke-svensk björk är den nordamerikanska B. papyrifera, vars näver indianerna sägs ha konstruerat sina kanoter av.
Blommorna är enkönade och sitter i hängen på samma träd. Fröet har vingar och sprids främst med vinden. Goda fröår inträffar årligen. Fröfallet sker i augusti och september. Lövsprickning inträffar i maj och blomning någon vecka senare.
Föryngring av björk kan antingen ske genom plantering, sådd eller naturlig föryngring i form av frö eller stubbskott. Naturlig föryngring av björk är en vanlig företeelse då björken kombinerar stor fröproduktion med ett lättspritt frö och arten är ett pionjärträdslag. På blöt och fuktig mark självföryngras glasbjörk spontant och är också att föredra på sådana ståndorter. Vårtbjörk är att föredra på de flesta andra skogsmarker. Vid plantering bör man först markbereda och sedan plantera 1800–2000 pl/ha. Planteringen bör ske tidigt på våren. I sommartorra områden sätts barrotsplantor 5–10 cm djupare än de stått i plantskolan. Plantering av björk kan vara lämplig på nedlagd åkermark (se åkermarksplantering). Stubbskott av björk som föryngringsmetod kan vara lämplig i vissa fall. Stubbskott kan fylla ut misslyckade föryngringar och skapa lågskärm vid föryngring av gran.
Röjning. Sen och svag röjning ger klena stamdimensioner med god kvistkvalitet. Vedkvaliteten försämras emellertid inte av frodvuxenhet, och kvistrensningen blir hygglig även vid glesa förband tack vare höga ljuskrav. Kronandelen får inte understiga 50 % innan beståndet når 20–30 år. I täta bestånd bör röjningen utföras vid c:a 2 m höjd. Jämna, medeltäta bestånd kan röjas vid högre höjd. Om målet är volymproduktion med grova träd lämnas 2000 st/ha vid 2–3 m höjd. Om målet är kvalitetsproduktion lämnas 2500 st/ha vid 4–6 m höjd. Detta förutsätter bestånd utan alltför tätt utgångsförband och stora höjdvariationer.
Stamkvistning av björk kan göras för att erhålla kvalitetsvirke då den naturliga kvistrensningen inte är tillfredsställande. Vanligen rör det sig om att avlägsna torr kvist. Björk är känslig för angrepp av rötsvamp. Stamkvistning av både rå och torr kvist utförs efter savningen kring midsommartid för minsta skaderisk. Ingrepp under höst och vinter bör undvikas helt. Träd med levande kvist som är grövre än 1,5 cm i diameter bör inte stamkvistas p.g.a. sämre rötresistens och längre övervallningstid än hos finkvistiga stammar. Kvistkudde ska lämnas och kviststumpen ska vara kortast möjlig.
Gallring inriktas på att spara raka stammar och ta bort klykiga, grovgreniga, skadade och undertryckta träd. Gallringsstyrkan bör vara omkring 30–40 % av volymen, den lägre styrkan vid 3 gallringar. Gallringsintervallen kan ofta ligga så att första gallringen görs vid 10–14 m höjd eller c:a 15–25 år (den lägre höjden i oröjda bestånd eller på god bonitet) och stamantal efter ingreppet bör vara 700–900 st/ha, andra gallringen görs när kronandelen närmar sig 50 %. Normalt krävs 2–3 gallringar (tre rekommenderas) och vid sista gallringen lämnas vanligtvis 400–500 stammar/ha. Kvalitetsgallring av björk utgår från täta bestånd och inriktas på uttag av kvalitativt underlägsna individer. Extra utrymme ges åt stammar som kan bli fanértimmer. Produktionsgallring av björk innebär inriktning på massaved i bestånd av låg kvalitet. De gallras 1–2 gånger, med det högre antalet på goda boniteter.
Slutavverkning sker vid 40–60 års ålder.
Blandbestånd med björk. En lågskärm av björk över gran fungerar bra om granplantorna har svårt att etablera sig p.g.a. frost eller hög markfuktighet. Skärmen skyddar mot frost, dränkning eller ljuschock och dämpar stubbskottbildning. Björkar bör därför sparas i stället för att röjas bort. Granarna friställs så att de når brösthöjd så snabbt. En björkskärm, 500–800 st/ha, röjs fram då granen nått 1–2 m höjd och björken 7–10 m. Skärmen avverkas vid 25–40 års ålder. Alternativet är den s.k. Kronobergsmetoden, som innebär att björkskärmen hålls tätare och avvecklas i tre steg. Lågskärm av björk över tall med insådd från fröbjörk används som kvalitetsdanande förtätning i tallföryngringar. Det påskyndar grenrensningen utan att dämpa tallens höjdtillväxt. Björkskärm över tall lämpar sig på mark med ståndortsindex T20–T28. Tallen bör ligga 2–5 år före björken för att undvika överskärmning. Röjning sker senast då tallen börjar bli trängd. Riktmärket efter röjning är 3500 st/ha, varav 1500 st/ha björk, vid 15–20 år. Björkinblandningen bör sedan vara c:a 40 % fram till 30–40 år, för att minska till 15–20 % vid 40 år. Björken avvecklas vid 50 år. Endast björk i luckor eller fuktstråk sparas.
Skador. Björkar kan få betydande skador av vilt och gnagare.
Virke. Björkens korta fiber, i genomsnitt 1,3 mm, gör att den lämpar sig väl för pappersmassa och dess höga värmevärde att den ger bra brännved. Efterfrågan på sågtimmer av björk är dock god varför kvalitetsproduktion är attraktivt. De ursprungliga björktyperna i Syd- och Västsverige är dock genomgående av låg kvalitet. Virke av god kvalitet kan även användas till knivfaner eller svarvfaner, plywood, snickeri eller möbelvirke. S.k. masurbjörk används till slöjdarbeten. Barken används till näver. Tidigare användningsområden för björk var bl.a. verktyg, skidor och redskap. Ett annat användningsområde var pottaska som var en betydelsefull produkt och exportvara, främst under första häften av 1800-talet. Veddensiteten är c:a 20–25 % högre än granens.