Klibbal och gråal

Klibbal

Klibbalens blad har urnupen framkant

Gråal

Gråalens blad är spetsiga

Klibbal växer gärna på fuktiga och bördiga marker

I Sverige finns de två alarterna klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (A. incana). Klibbalens naturliga utbredning är huvudsakligen sydlig, Götaland - Svealand, medan gråalens är mera nordlig, Svealand - Norrland. Klibbalen svarar för 0,8 % av det totala virkesförrådet i landet och gråalen för 0,3 %.

Båda alarterna är mycket snabbväxande i ungdomen, gråalen något mer än klibbalen. Alarna har kvävefixerande bakterier i rotknölar och kan därför binda luftkväve. De fäller löven gröna med kvävet i behåll. Alarna är därför goda markförbättrare och kvävegödslare.

Klibbalen är det enda av våra trädslag som är anpassad till blöta marker. Den växer ofta vid gränsen till öppet vatten, men trivs också på friska marker. Den växer bäst på näringsrik mullrik jord med rörligt grundvatten och kan där nå en medelproduktion på ca 10 m3sk per ha och år.

Gråalen producerar bäst på frisk finjordshaltig mark, många gånger över 10 m3sk per ha och år, men växer också på torrare och mager mark. Den har en snabbare ungdomstillväxt än klibbal, som dock passerar gråalens höjdtillväxt efter ca 25 år. Klibbal är mycket ljuskrävande, medan gråal inte kräver fullt lika mycket ljus. Gråal är också mer frosttålig än klibbal och används bl.a. som amträd i planteringar med ädla lövträd.

Läs vidare om föryngring, virke och skador hos alarna på de följande sidorna (se högermenyn).

Senast ändrad: 2011-10-18

Vad är VERKTYG?

Ordlista

Skogsencyklopedin

: (Alnus sp.) trädslag av vilka det i Sverige finns två arter, gråal (A. incana) och klibbal (A. glutinosa). Klibbalen blir upp till 25 meter hög, gråalen sällan mer än 15 meter. Där klibbal och gråal växer tillsammans uppstår ibland hybrider, trots att arterna inte är lätta att korsa. Globalt finns ett 30-tal arter inom släktet Alnus företrädesvis spridda inom norra tempererade zonen.
Lövsprickningen inträffar i maj för båda arterna. Både han- och honblommor sitter på samma träd och vindpollineras. Blomning inträffar i mars–maj beroende på art och landsdel. Gråalen blommar normalt 2–3 veckor före klibbalen. De mogna honhängena ser ut som kottar och sprider frukterna (vingad nöt) under kommande vinter. Goda fröår inträffar nästan årligen. När kotten börjar bli brun på hösten kan alfrö insamlas. Också hela grenar kan samlas in och torkas och lagras vid optimal vattenhalt 5–6 % och kring 0 °C i slutna kärl. Alarna har en unik förmåga att i symbios med bakterien Frankia tillgodogöra sig luftens fria kväve. Det ökande kväveutbudet har en stimulerande effekt även på andra trädarter, varför al är ett lämpligt trädslag i blandbestånd.
Veden är ströporig, gulvit eller rödvit och saknar kärna. I luften får den en rödaktig ton. Gråalens ved är något mörkare än klibbalens. Tidigare användes alvirket bl.a. till vattenledningar, pumpar och skopor. Träskor och ved till rökning var andra vanliga användningsområden. Allövet är inte omtyckt av kreatur och därför inte användbart till foder, men innebär samtidigt att trädslagen inte är viltbegärliga. I dag används virket främst till blindfaner, möbler och sniderier. Det är inte eftertraktat som massaved eftersom den rödaktiga veden måste blekas. Bränslevärdet är relativt lågt. Jfr alrot. Se gråal, klibbal, blandskog.

Ändrad: 2011-10-18