Fossil åker

Människan har odlat jorden i flera tusen år. Åkrarna har haft olika form och utseende efter brukningssätt. Ill: Martin Holmer.

Den vanligaste formen av fossil åker är röjningsröseområden. De finns i syd- och mellansvenska skogar (från Värmland, Västmanland, Uppland och söderut), företrädesvis på höglänta moränmarker, och innehåller små, flacka odlingsrösen, som i folktraditionen har kallats hackerör, hackarerösen eller liknande. Mellan rösena är marken oftast jämn och ger ett odlat och stenröjt intryck.

Flera odlingsspår

Ett område med fossila åkrar inklusive röjningsrösen och mellanliggande mark utgör i sin helhet fast fornlämning. Inom dessa områden förekommer ofta andra spår av odling som hak, terrasser och stensträngar, men även gravar, boplatser och skålgropar.

Dessa områden täcker ofta stora arealer. På det flesta jordar finns ett behov av markberedning inför plantering inom hela eller delar av ett sådant område. Erfarenheter och försök har visat att man i många röjningsröseområden kan genomföra en skonsam markberedning utan att på ett oacceptabelt sätt skada fornlämningen. Men man måste alltid ha länsstyrelsens tillstånd.

Viktigt med dialog

Med den antikvariska bedömningen som utgångspunkt bedömer länsstyrelsen om området får markberedas. Andra aspekter som har stor betydelse för ett lyckat resultat är förarens kunskap och skicklighet, maskinteknik, markförhållanden, avstånd mellan röjningsrösen och hyggets gräsbeväxning. En dialog mellan länsstyrelse och skogsägare är viktig för ett gott resultat. Av länsstyrelsens beslut framgår i regel hur stor areal som får påverkas, hur djupt man får markbereda, var man inte får markbereda etc.