Gallringsformer

Vid låggallring gynnas de grövre träden genom att de klenare tas bort. De träd som står kvar får en snabb diameterutveckling. Du behöver inte gallra lika ofta, och kan slutavverka beståndet vid en lägre ålder. Låggallring ger lägre intäkter än andra gallringsformer vid förstagallringen, men högre intäkter vid senare gallringar och framför allt vid slutavverkning.

Låggallring är en bra och väl beprövad gallringsmetod som fungerar i all gallring. Den gynnar volymtillväxten och motståndskraften mot snö- och vindskador. Låggallring ger också handlingsfrihet för den fortsatta skötseln och den bästa virkeskvaliteten i slutavverkningsbeståndet. Det  är vid låggallring som man har möjlighet att öka andelen felfria träd i beståndet. Det beror på att uttaget blir hårdare i de klenare diameterklasserna där felen är vanligast. Trädgrovleken är i sig en viktig kvalitetsfaktor.

Likformig gallring innebär att uttaget är i stort sett lika omfattande i alla kronskikt. Vid likformig gallring blir medelstammens diameter större än vid låggallring, vilket kan ge lägre kostnader vid förstagallringen.

Ibland marknadsförs en form av likformig gallring under namnet "kvalitetsgallring". Tanken är att grövre träd med grov kvist gallras ut till förmån för träd i mellanregistret, med bättre kvalitet. I praktiken är det dock svårt att hitta träden med fel och skador vid maskinell gallring, och ännu svårare att bedöma vilka träd som har grova kvistar. Därför är det risk att bra huvudstammar gallras ut med denna gallringsmetod. Försök med "kvalitetsgallring" visar att många klenare träd, med i sig goda kvalitetsegenskaper, inte utvecklas särskilt bra.

Höggallring var i princip förbjuden i skogsvårdslagen fram till 1994, då gallringsformen släpptes fri. Metoden innebär främst gallring bland de grövre träden. Fördelen är en lägre gallringskostnad, framför allt vid förstagallringen. Den kan praktiseras i väl röjda bestånd (mindre än 2000 stammar per hektar), medan stamrika bestånd måste låggallras.

Höggallring har en rad nackdelar. Uttaget görs i de diameterklasser där huvudstammarna finns. Det ger färre huvudstammar i beståndet, framför allt vid upprepad höggallring. Det ökar också risken för snö- och vindskador. Självgallringen av klenare och undertryckta träd blir också högre efter höggallring jämfört med andra gallringsformer.

Risken för avverkningsskador är som högst vid höggallring. Gallringsformen ger även lägre volymproduktion, ökar behovet av extra gallringsingrepp och leder till längre omloppstider.