Viltskador

Rådjur, älg, hjort, hare eller kanin betar gärna på de ädla lövträden. I södra Sverige är viltbetet ett av de största problemen mot ädellövskogens naturliga spridning och föryngring. Vid plantering med ädellöv är hägn nästan alltid nödvändigt. Viltskadorna innebär högre kostnader och mindre intäkter i brukandet av ädellövskog.

Om man inte skyddar plantorna mot betskador kan man räkna med att de får nedsatt tillväxt och att det framtida beståndet får dålig virkeskvalitet. Plantorna kan också betas så hårt att de slutligen dör.

Stor risk för viltbete

Det finns inga viltsäkra platser. Rådjur och älg är vanliga i hela det område där det växer ädellöv. Dovhjorten finns spridd över hela södra Sverige, medan kronhjorten är vanligast i Skåne, norra Kalmar län, Östergötland och Södermanland.

I områden där ädellövträd är ovanliga blir betesskadorna ännu mer allvarliga. Det beror på att vilt föredrar att beta det som är ovanligt.

Måste lövet alltid skyddas?

JA - en föryngring med ädellöv behöver nästan alltid skyddas mot viltbete, oftast med hjälp av ett hägn. Det är bara i de sällsynta fall där man vet att viltstammen är låg och betesskadorna är små som man kan hoppa över åtgärder mot viltbete.

I områden där ett visst ädellövträd är mycket vanligt kan betet vara mindre allvarligt.

I vissa områden där viltstammarna är ganska låga och där bok är ett vanligt trädslag kan viltbetet på just bokföryngringar vara begränsade.

Viltbetet upphör oftast när plantorna nått några meters höjd. Undantag är älgbete, som kan ske upp till 4-5 meters trädhöjd och råbockens fejning som kan ske på träd som upp till i alla fall fem centimeter i brösthöjdsdiameter.

Skillnad mellan trädslag

Ek och ask betraktas ofta som de mest begärliga för viltet.
Bok betas något mindre av rådjur men är istället ofta betad av hare.