Varför kantzoner?
Bäcknära skog
Den totala längden av vattendrag i landet uppgår till drygt 527.000 km. Eftersom 55 % av Sveriges areal utgörs av skog så borde minst 290.000 km vattendrag och hälften av alla sjöar (ca 50.000) återfinnas i skogslandskapet. Merparten av vattendragen (64 %) utgörs av små avrinningsområden, mindre än 100 ha.
Stor miljönytta
I egenskap av övergångszon har skogen närmast vattendragen stor betydelse för biodiversiteten både på land och i vatten. Vi vet att dessa miljöer ofta är mer artrika än omgivande skog, exempelvis när det gäller mossor. Ett syfte med att lämna en kantzon vid avverkning är att viktiga funktioner för den biologiska mångfalden som finns i den bäcknära skogen kan ”övervintra” hyggesfasen. Genom anpassad skötsel av kantzoner kan man skapa kärnor dit generell naturvårdshänsyn koncentreras och därmed höja naturvårdsnyttan även för landlevande arter som är beroende av död ved, struktur och kontinuitet i trädskiktet.
Kantzonerna förväntas lämnas på alla typer av marker från torra sandiga jordar till våta torvdominerade marker, även om fokus läggs på områden som utgör utströmningsområden för grundvatten. Bäckvattenkemin, exempelvis vattnets syra-bas egenskaper, och mängden löst kol (DOC), skapas till stor del i den bäcknära zonen. Framför allt i små vattendrag är tillförseln av förna från träden av betydelse för livet i bäcken. Skogen upprätthåller en god ekologisk status i vattendragen genom tillförsel av grov död ved och stabilisering av strandkanterna. Den har också betydelse för mikroklimatet och flödeshastigheten i vattendraget.
Genom att lämna en zon undviks också körning i närheten av vattendragen och risken för sedimenttransport minskas. Kantzoner kan också minska utlakningen av kväve och fosfor till vattendragen efter avverkning.
Kantzonernas bredd
Kantzonens bredd är av betydelse för dessa olika nyttor. Vi vet idag inte tillräckligt mycket för att ange lämpliga bredder och avvägning mot kostnaden för kantzonen måste givetvis göras. För marklevande organismer gäller generellt att kantzoner mindre än 40-50 m kommer att förändra arternas antal och sammansättning. Flera studier indikerar att en bra strategi är att anpassa bredden utifrån hur höga naturvärden zonen innehåller. Det kan exempelvis vara stora mängder död ved, lavrika träd, stora lövträd eller områden med sumpskogar.
Inom projektet ”Konsekvensanalyser av skogsbrukssystem”, KOSS, kommer många olika system och scenarier att studeras. I en del av studierna använder man sig av Heureka, det nya planerings- och analysverktyget med kapacitet att hantera många av skogens olika nyttigheter och som kan beräkna konsekvenser av olika metoder och strategier för skogsskötsel, naturvård och sociala värden. Den här studien kan ses som ett exempel på en analys som går att göra i Heureka och som ger värdefull kunskap om konsekvenser av olika kantzonsalternativ.
"På lång kran" kan man avverka en del värdefullt virke utan att köra i kantzonen. Foto: Sverker Johansson/BITZER
Om studien
Ett par mil nordost om Göteborg ligger Floda, ett skogsinnehav som ägs och förvaltas av Skogssällskapet. Fastigheten är indelad i 759 bestånd med totalt 1 732 hektar produktiv skogsmark. Utöver ett relativt högt besökstryck, som kräver stor hänsyn till rekreationsvärden, karaktäriseras området av just de många sjöarna och vattendragen.
Figur 1. Floda, 1732 ha skogsmark där 212 ha utgörs av skyddszon mot sjöar och vattendrag. © Lantmäteriet, i2012/107
I en GIS-analys (geografiskt informationssystem) inför Heureka-analyserna lade vi ut en 25 meters kantzon runt allt vatten i området. Denna zon berörde mer än hälften (428 st.) av Flodas bestånd och utgjorde 212 ha (ca 12 %) av områdets skogsmarksareal. Den sträcka där Flodas skogsmark angränsar till vatten uppgår till 96 600 m, i genomsnitt 56 m/ha. Analysområdet kom efter buffringen att innehålla 1187 behandlingsenheter; de 759 ursprungliga bestånden och 428 beståndsavgränsade kantzonerna.
Valde 25 meter
Bredden på en kantzon kan förstås vara både större eller mindre än 25 m. Men denna bredd valdes då det motsvarar en trädlängd (ett genomsnittligt, fullvuxet träds höjd) och ibland används som en tumregel bl.a. i Skogsstyrelsens målbilder. Då kantzonens skog i analysen beskrivs på samma sätt som i det ursprungliga beståndet så är resultaten proportionella i förhållande till kantzonens bredd – där en halvering av zonen innebär ett hälften så stort ekonomiskt intrång och en dubblering ett dubbelt så stort ekonomiskt intrång i skogsbruket orsakat av en viss hänsyn i kantzonerna mot vatten.
Det målklassanpassade skogsbruket på Floda simulerades ske på följande sätt:
- NO-bestånden (72 st, 100 ha) lämnas orörda.
- NS-bestånden (59 st, 144 ha) sköts hyggesfritt med upprepade höggallringar skogsbruk.
- PF-bestånden (27 st, 89 ha) sköts med konventionellt trakthyggesbruk där 10% av respektive beståndsareal lämnas orört motsvarande ”förstärkt hänsyn”.
- PG-bestånden (601 st, 1399 ha) sköts med konventionellt trakthyggesbruk där 2.5% av respektive beståndsareal lämnas orört motsvarande ”generell hänsyn”.
Tre scenarier
1. Trakthyggesbruk, även i kantzonerna. En viss mängd träd lämnas dock i kantzonen även i PF och PG-bestånd och ingår då i den generella hänsynen (2,5 % av arealen). Här valdes ett nuvärdesmaximerande skötselprogram (på beståndsnivå) med ett visst jämnhetskrav ställt på de volymer som föreslås avverkas (på innehavsnivå).
2. Ett målklassanpassat trakthyggesbruk som ovan, men där alla kantzoner, oberoende av de ursprungliga beståndens målklass, lämnas orörda – obrukade under all framtid.
3. Ett målklassanpassat trakthyggesbruk som ovan, men där alla kantzoner sköts hyggesfritt genom upprepade höggallringar.
Nuvärdesmaximeringen och jämnhetskravet var de samma i samtliga scenarier. Jämnhetsrestriktionerna begränsade variationen i periodvisa slutavverkade volymer till som mest 10% i förhållande till genomsnittlig avverkningsnivå under den 100-åriga planeringshorisonten.
Resultat
Figur 2. Genomsnittlig avverkning i mitten av 20 femårsperioder för tre olika skogsbruksscenarier, Floda. Mest ojämn är nivån för scenariot där kantzonerna sköts med upprepade höggallringar, beroende på att jämnhetskravet endast ställts på slutavverkade volymer. Om man utför höggallringar i de oftast mindre och geografiskt utspridda, långsträckta kantzonerna så bör dessa avverkningar samordnas med andra skogsbruksåtgärder i området.
De tre scenariernas utfall
1. Det målklassanpassade trakthyggesbruket på Floda uppvisar ett nuvärde på 54 043 kr/ha vid 2,5% ränta (se Tabell 1). Skogsbruket i kantzonerna simuleras då ske på samma sätt som i de ursprungliga bestånden. Om det till vatten angränsande beståndet är ett PF- eller PG-bestånd, så förväntas att hänsynen i kantzonen inryms i de 10 % respektive 2.5 % av arealen som förväntas lämnas orörda i PF- resp. PG-bestånd. Det är då inte säkert att den förväntade hänsynsarealen räcker för att skapa en zon. De skyddande effekterna av en trädbevuxen kantzon kan utebli längs stora delar av vattendragen i detta scenario.
2. När man istället lämnar alla kantzoner mot vatten orörda så sjunker nuvärdet (skogsbrukets lönsamhet) med drygt 11%. Då kantzonerna utgjorde drygt 12% av områdets skogsmarksareal, så kan man förstå att en relativt liten del av hänsynen till vatten inryms i målklasserna. I en kantzon som lämnas orörd under lång tid skapas mycket död ved och gynnsamma förhållanden för skuggkrävande arter. Samtidigt kan gran succesivt komma att ta över och lövträd som bidrar till höga naturvärden försvinna.
3. I det tredje scenariet simuleras hyggesfritt skogsbruk genom upprepade höggallringar i kantzonerna. En sådan selektiv avverkning av större träd borde i större eller mindre utsträckning kunna bevara zonens skyddande funktionalitet och den biologiska mångfalden. Nuvärdet sjunker i detta scenario med knappt 2 %. Virkesvärdet från de större träden begränsar lönsamhetsminskningen samtidigt som föryngringskostnaderna i kantzonerna undviks. Men kantzonens nytta, framförallt för biologisk mångfald, beskuggning samt tillförsel av död ved och fallförna till vattnet kommer att minska då virkesuttag sker.
Att genomföra höggallringar i kantzonen ett antal år innan slutavverkningen, kan förhoppningsvis gynna zonens funktion när den behövs som mest. Zonen blir mer stormtålig och dessutom kan fältskikt och underväxt växa för att motverka utlakning och bidra till skugga samt substrat i vattnet.
Från forskning till tillämpning
Denna pilotstudie är endast baserad på en fastighet och en schablonartad skötsel av kantzonerna. Resultaten ska därför ses som ett exempel på effekterna av olika strategier. Man bör givetvis inte tillämpa upprepad höggallring i alla kantzoner mot vatten: för att säkra den biologiska funktionaliteten och skydda de värden som finns i en viss zon kan det ibland krävas att skogen lämnas orörd. Även kantzonens bredd måste anpassas till de rådande förutsättningarna.
Selektiva uttag som syftar till att gynna lövträd eller skapa solexponerade kanter kan dessutom förstärka zonens naturvårdsnytta jämfört med att lämna den helt orörd. Det är alltså att i god tid planera för en skyddszon där skogsbruket sker i anslutning till sjöar och vattendrag.
Heureka möjliggör att avverkningsplanering och hänsynsplanering sker i en och samma process. Drivningsplaneringen underlättas avsevärt när planeraren i sin vardag slipper bedöma motstridiga målsättningar vad gäller virkesuttag och naturhänsyn.
